Militären vill styra Turkiet

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

I några turkiska storstäder har det pågått demonstrationer sedan landets utrikesminister Abdullah Gül nominerades till presidentkandidat. I svenska medier framställs demonstranterna som demokrater som slår vakt om en sekulär stat men i själva verket är de flesta kemalister och nationalister som försvarar den turkiska militärens makt.

Republikanska folkpartiet, CHP, som är i opposition, har valt att ställa sig på militärens sida för att förhindra att AKP:s Abdullah Gül får presidentposten. CHP kallar sig för socialdemokrater och är medlemmar i socialistinternationalen men deras agerande de senaste veckorna bekräftar vad många har hävdat: att de i grunden är ett extremnationalistiskt parti. Därför måste CHP uteslutas ur socialistinternationalen.

Turkiet står inför ett svårt val. Antingen ska de göra upp med sin kemalistiska historia eller acceptera att militären behåller den yttersta makten i landet. Det som skulle kunna gå snett är om militären tar till mer drastiska åtgärder. På fem årtionden har militären drivit bort fyra regeringar.

Turkiets moderna historia visar att när militären så önskar, skapar den kaos i landet för att rättfärdiga ett ingripande. Ett exempel var när tre civilklädda officerare greps på bar gärning när de försökte spränga en kurdisk bokhandel förra året. Enligt arméchefen var det en ”lokal incident”. Han förklarade dessutom att han kände en av officerarna och att han var en schyst grabb.

Officerarna släpptes, men efter massdemonstrationer som ledde till att fem personer dödades, häktades de på nytt. Den turkiske premiärministern Tayyip Erdogan lovade att utreda fallet. En ung åklagare i staden Van, Ferhat Sarikaya, fick i uppdrag att leda en parlamentarisk undersökningskommission.

Utredningen visade att en olaglig organisation inom armén legat bakom 18 terrorattentat av 20 under 2006. Åklagaren slog fast att det ”sedan mitten av 90-talet har bedrivits en statlig terrorverksamhet”. Han ville åtala arméchefen och flera av hans generaler för flera politiska mord. Skandalen var ett faktum, men militären lyckades ändå dra sig ur.

Överbefälhavaren tog över förundersökningen med motiveringen att han var den ende som kunde fatta beslut om åtal mot generaler. Alla anklagelser mot militären förkastades utan vidare förklaring, i stället framfördes motanklagelsen att det pågick en komplott mot arméchefen som regeringen genast måste reda ut.

Detta ledde till att regeringen avstängde polisledningens näst högste chef eftersom han, apropå terrorattentaten, sagt till åklagaren att ”inga lås kan hjälpa eftersom tjuvarna bor i huset”.

Historien slutade med att justitiedepartementet satte igång en undersökning mot den ursprunglige åklagaren Ferhat Sarikaya. Denne fick sparken och belades med yrkesförbud på livstid.

När arméchefen sedan friades från alla misstankar ledde det till våldsamma protester i de stora kurdiska städerna. En protest mot militärens hot mot demokratin.

Emine Onatli