En lam anka
Det har inte ens gått fem månader sedan Bo Lundgren på partistämman i november fick ett förnyat men villkorat förtroende. Då, efter en maktkamp som inleddes redan på valnatten, hade partiet offrat hela ledningen. En generation som etablerat moderaterna som det ledande borgerliga partiet hade försvunnit.
Kvar blev bara Bo Lundgren. Igår tog också den parentesen slut. Till höstens partistämma får moderaterna se sig om efter en ny ordförande.
Gårdagens besked må ha kommit oväntat fort, men Lundgrens dagar som moderatledare har varit räknade ända sedan valförlusten i september.
Medan moderaterna tappade var tredje väljare lyckades folkpartiet mer än fördubbla sina röstsiffror. Sådant överlever inte en moderat partiledare.
Bo Lundgren har försökt fullfölja det recept som givit moderaterna framgång ända sedan Gösta Bohmans dagar. En i grunden liberal ekonomisk politik klädd i en lagom konservativ skrud.
Talet om det nya klassamhället med politiker och socialdemokrati som överheten skulle skänka budskapet ett djup. Dessvärre, ur moderat synvinkel, var det ändå ingen som hörde något annat än det vanliga skattegnället. Därav valresultatet.
Nu hävdar Lundgren att den interna kritiken mot honom skadar partiets förnyelseprocess och möjligheter i folkomröstningen om euron. Det är han antagligen den enda som inte upptäckt för länge sedan.
Genom att lämna ett tidigt besked i frågan om sin avgång hoppas han skapa arbetsro i moderaterna.
Det kommer knappast att lyckas. Den ende som får ro av gårdagens besked är möjligen Lundgren själv. Moderaterna kommer i praktiken att vara ett parti utan ledare under de kommande månaderna. Partiet riskerar inte bara att tappa värdefull tid i kampen om den borgerliga opinionen, det kommer också att få svårt i folkomröstningskampanjen.
Även i det bästa fallet, där ledarstriden skulle avgöras snabbt, skapar situationen osäkerhet. Spekulationerna om vem som ska ta över Lundgrens jobb har också redan börjat. Innan tv-kamerorna riktigt slocknat efter Lundgrens presskonferens hade redan tre villiga partiledarkandidater anmält sig.
Fredrik Reinfeldt får betraktas som favorit, men Gunilla Carlsson och stockholmsmoderaternas ledare Kristina Axén Olin har också sina anhängare. Den moderata partihistorien talar knappast för att deras uppgörelse kommer att ske utan strid.
I grunden är dock moderaternas problem inte en personfråga. Det handlar om politik. De senaste årtiondenas starka ställning för moderaterna har varit möjlig eftersom partiet gett röst åt både konservativa och nyliberala stämningar.
Dessutom har rollen som borgerlighetens ledare gett bonusröster bland de väljare som brukar kallas allmänborgerliga. Vem det än blir som tar över vid partistämman i oktober så kommer det att vara ett villkor för fortsatta moderata framgångar att hon eller han klarar att fullfölja den balansgången.