Den smarta telefonen är en farlig barnvakt
Haveri den här veckan, barnen hemma från förskolan med vattkoppor så jag vabbade, eller vobbade snarare, och hur gör man i denna moderna tid?
– Okej du får Ipad. Bara en stund.
– Okej du får titta på Barnkanalen.
– Okej du får spela på telefonen. En stund.
Och när jag jobbat färdigt och försöker ta tillbaka dessa magiska maskiner fulla med Alfons Åberg, Kalle och chokladfabriken, Toca Boca och nåt jävla spel som låter som belgisk piskklubbsdisko – då blir det dålig stämning. Som att ta flaskan från en alkis, Kik från en tweenie eller stänga av mormors ”Morden i Midsomer”.
Mitt fel alltihop, förstås, men jag orkade inte. Orkade inte med det kaos lägenheten skulle befinna sig i ännu en gång om barnen fått härja fritt ännu en gång. Skärmen är en enastående barnvakt. Enastående.
Nu är tyvärr Netflix och alla världens skojiga appar inte bara ett problem för ångestridna föräldrar.
”Kunskapsklyftan riskerar att bli en av de stora klassfrågorna”, skrev Jesper Strömbäck, professor i politisk kommunikation vid Mittuniversitetet och Olle Wästberg, ordförande för 2014 års demokratiutredning, i DN (13/4).
Mellan 1986 och 2013 ökade andelen ”nyhetsundvikare”, folk som väljer bort traditionella nyhetsmedier, från 8 till 17 procent. Klassklyftorna i bildning växer alltså minst lika snabbt som de ekonomiska klyftorna.
Att ha och inte ha – en tidning, som Ernest Hemingway twittrade redan 1937.
Det klasshat som uppstår när en Dagens Industri-läsande storstadsdirektör diskuterar politik med en Youtube-uppväxt landsortsgrabb är ett formidabelt demokratiproblem, redan, och värre blir det. I dessa arma tider av pågående tidningsdöd – 125 lokalredaktioner har försvunnit och antalet journalister har minskat med 36 procent på bara tio år – tyder inget på att trenden är på väg att brytas. Läsning av tidningar och böcker har halverats hos 17-åringar på bara ett par år, enligt Statens medieråd.
Och visst.
Det är roligare att hänga på Lajkat, gruppchatta och spela Fifa än att kolla på Bengt Magnusson eller läsa text-tv. Det finns obegränsade möjligheter till klickdriven underhållning därute samtidigt som papperstidningar är mer passé än jazz.
Så vad göra?
Ha ångest. Dåligt samvete är inte det sämsta. Skärmanvändningen måste begränsas och anpassas. Mitt beteende denna vecka är inte acceptabelt. Jag har återigen lärt ungarna att det alltid finns digitala kottar att leka med. De kommer undvika nyheter hela livet och säkert få damp också.
Jag försöker trösta mig med alla it/medie-konsulter som fnyser åt denna typ av oro trots att omfattande forskning visar att inte ens vuxnas hjärnor klarar stressen från den ständigt närvarande datorskärmen. Mediekonsulterna är fräna och moderna och kallar barnläkaren Hugo Lagercrantz för känslomässig, teknofob, moralpredikant (se Emanuel Karlsten, GP, 10/4) och luddit och hänvisar till dumburksdebatten på 1960-talet för att alla föräldrar ska känna sig lugna.
Jag blir inte lugn.
Jag hoppas att it-konsulterna får rätt men till dess bär jag de sista tidningarna och de sista böckerna som den sista droppen vatten.
Följ Aftonbladet Ledare på Facebook för att diskutera vidare och hitta andra spännande ledartexter.