Balansgången blir hisnande
Det är något konstigt med årets valrörelse. Socialdemokrater och liberaler tävlar om att ta avstånd från främlingsfientlighet. Samtidigt vet de att en del av de egna förslagen, illvilligt tolkade, kan uppfattas just så. Hårda tag och tydliga begränsningar står på dagordningen i europeisk politik. Så också i den svenska. Balansgången blir stundtals hisnande.
Det gällde också i Norra Latins aula där folkpartiledaren Lars Leijonborg och LO:s Wanja Lundby-Wedin igår debatterade integrationspolitiken.
– Vad är det för fel på att ställa krav, utbrast Lars Leijonborg till synes obesvärad av den kritik som förslaget om språktester i samband med medborgarskap väckt också internt.
Möjligen kan det ha ett samband med de senaste opinionsmätningarna.
– Vi behöver inte arbetskraftsinvandring idag, det behövs antagligen inte heller de närmaste åren, sa Wanja Lundby-Wedin.
Betydligt mindre kategoriskt än Göran Perssons svar. Ändå måste hon känna hur argumenten mot arbetskraftsinvandring skulle kunna kantra.
Publiken i Norra Latins aula var uppdelad. Till höger folkpartisterna, till vänster LO:s folk. Inramningen för en klassisk valduell.
Formen var politikens, och ämnet. Men det var en debatt mellan ett politiskt parti och en facklig centralorganisation. På podiet fanns folkpartiets symbol på ena sidan, LO:s på den andra.
På ett sätt är det följdriktigt. I den debatt om integrationen som blossat är alla överens om en sak. Arbetsmarknaden har en nyckelroll.
Av 17 punkter i det folkpartistiska programmet handlar 9 om arbetsmarknaden. Både socialdemokraterna och moderaterna som igår presenterade sina integrationsprogram talar också om arbetsmarknaden.
– De förslag folkpartiet lagt skulle innebära en kraftig förändring av den svenska arbetsmarknaden, sa Lundby-Wedin och pekade på jobbgarantin där arbetslösa skulle få arbeta för löner strax över socialbidragen.
– Det här är inget nytt, det har varit socialdemokratisk politik i årtionden, svarade Leijonborg och försökte plötsligt få de egna förslagen att verka mycket beskedliga.
Det gällde också tanken på arbetskraftsinvandring. Leijonborg betonade gång på gång att han försvarade kollektivavtalen.
– Att vi skulle vara ett hot mot arbetsrätten är ett orimligt påstående, sa Leijonborg och fick för ett ögonblick partiets krav på undantag från turordningsreglerna, förlängningen av visstids- och provanställningarna och avskaffandet av det fackliga vetot mot osunda entreprenader att låta som bagateller.
– Jag skulle inget hellre önska än att vi hade ett rakryggat socialliberalt parti, sa Lundby-Wedin.
Debatten i Norra Latin skulle handla om integration. På den punkten blev publiken knappast klokare. Istället snuddade den vid ett ämne som också behöver diskuteras. Löntagarnas inflytande, makten på svensk arbetsmarknad och villkoren som anställd och arbetsgivare.
Men sammanblandningen utsätter debattörerna för en livsfarlig balansakt.