Kristersson skulle inte styra sin egen regering
Snart är Åkesson lika stor som M och KD ihop
Ställningen mellan de rödgröna och blåbruna lagen fortsätter att vara rysarjämn. Vem som egentligen leder är omöjligt att säga.
Ändå finns det slutsatser att dra.
En är att Jimmie Åkesson ser ut att bli valets vinnare på den högra sidan. I DN/Ipsos opinionsmätning i veckan hade han osannolika 22,2 procent medan Moderaterna har fallit till 16,8, en skillnad på drygt fem procentenheter.
Moderaterna ser alltså ut att bli tredje största parti, med marginal.
Kan ens tredje största parti bilda en fungerande regering i Sverige?
Teoretiskt ja, men det vore en närmast osannolikt svag regering i riksdagen.
Fortsätter trenden så kommer dessutom Moderaterna och Kristdemokraterna ihop att bli mindre än Sverigedemokraterna.
Ulf Kristersson skulle alltså i praktiken inte styra sin egen regering. Det skulle Jimmie Åkesson göra. Sannolikheten att SD någon längre tid kan hållas i farstun är med dessa siffror helt obefintlig.
Opinionsskiftet förändrar även den politiska tyngdpunkten inom högerblocket. Mindre än en tiondel av Ulf Kristerssons regeringsunderlag representeras enligt DN/Ipsos av liberala krafter.
Över 90 procent av högerblockets riksdagsledamöter går till val på konservativ eller nationalistisk politik. Röstar man på något av de fyra partierna är det vad man får.
Liberalernas tvärsäkra uttalanden om hur de kommer att agera kan man i princip strunta i. Deras enda alternativ till att stödja Kristersson och Åkesson är att släppa fram Magdalena Andersson som statsminister.
Och det har Johan Pehrsson byggt hela sin existens som partiledare på att inte göra. Liberalerna har bokstavligen ryggen mot väggen.
Matematiken talar sitt tydliga språk: om högerblocket får majoritet kommer SD att hålla i taktpinnen.
Det är mandaten i riksdagen som räknas och nio nationalkonservativa är fler än en liberal.
Vad får då detta för praktiska konsekvenser?
Om historien ger någon vägledning så kommer Sverigedemokraterna prioritera att skapa ett etniskt och kulturellt homogent Sverige genom att stoppa invandringen och få ut människor som redan är här.
Detta kommer övriga högerpartier att få anpassa sig till, annars blir det inga statsrådsposter.
Det program för att minska asylinvandringen som SD la fram i veckan, där bland annat homosexuella och kristna konvertiter ska avvisas, är ett tydligt tecken i tiden.
"Den hatiska, fördomsfulla och djupt föraktfulla inställningen till homosexuella är inte ens något man försöker dölja." kommenterar Jonas Gardell förslaget i Expressen.
Men förslaget är ingen slump, det är exakt så här SD kommer att förhandla om högerblocket vinner 11 september. Ulf Kristersson lär tvingas svälja en lång rad sådana här beska piller.
Homosexuella flyktingar som ska avvisas till länder som Afghanistan är bara början. Eftersom SD:s mål är ”Lägst invandring i Europa” ska betydligt fler grupper kastas ut.
En annan måltavla är public service. SD:s politik är mycket långtgående, både för att inskränka främst SVT:s självständighet och för att få bort kritiker ur TV-rutan. I dagsläget använder partiet sin organiserade trollarmé för att sätta press på redaktörer och programledare.
Redan detta har gjort SVT oerhört nervösa.
Och under nästa mandatperiod ska ett nytt sändningstillstånd förhandlas fram. Då kommer SD att ha helt andra verktyg för att sätta makt bakom orden.
I de kommuner där SD redan styr kan vi få ett litet smakprov på vår tänkbara framtid.
I boken Blåbrunt Sverige - så påverkas du om högern vinner valet (Verbal förlag 2021) går journalisten Mats Wingborg igenom den faktiska politik som bedrivits i kommunerna Sölvesborg, Hässleholm, Bromölla, Bjuv, Hörby, Svalöv, Staffanstorp och Landskrona där SD och de borgerliga partierna styr tillsammans.
Han drar tre slutsatser.
Moderaterna styr genomgående den ekonomiska politiken med nedskärningar i välfärden, utförsäljningar och privatiseringar.
Sverigedemokraterna styr kulturpolitik och värdefrågor som att rensa bort misshagliga böcker på bibliotek, dra ner på folkbildning och föreningsliv samt symboliska frågor som att hala regnbågsflaggan från kommunhuset.
Båda partierna orkestrerar en auktoritär vändning där kommunens tjänstemän förlorar sin självständighet, fackföreningar motarbetas och chefer som vill följa lagen snarare än politiska direktiv försvinner.
Läser man riksdagsmotioner och program från partierna går samma inriktning som en röd tråd även genom den nationella politiken. Utfallet blir sannolikt ungefär likadant.
I en Ulf Kristersson-regering skulle Moderaterna kontrollera den ekonomiska politiken. "Arbetslinjen" med nya jobbskatteavdrag finansierade av sänkt a-kassa och återinförd stupstock i sjukförsäkringen står i centrum.
Sverigedemokraterna skulle få stort inflytande över flyktingpolitik, kulturpolitik med public service och folkbildning, klimatpolitik och nationalistiska symbolfrågor som att montera ner jämställdhetsforskning och insatser mot segregation.
Och precis som vi redan sett på kommunal nivå så kommer vi att se en auktoritär vändning där självständiga ämbetsmän, myndigheter, forskning och utbildning samt det fria kulturlivet underordnas politiken. Presstöd, partistöd och biståndspolitik kommer att användas som politiska styrinstrument.
Friheten, öppenheten och pluralismen kommer att minska.
Tror du mig inte? Läs vad SD själva skriver, de hymlar inte med vad de vill. Och som opinionsmätningarna ser ut just nu är det Jimmie Åkesson som sitter i förarsätet.
"Högernationalismen eroderar den liberala demokratin på ungefär samma sätt som havet eroderar kustlinjer" skriver journalisterna Per Svensson och Svante Weyler i Mitten! En måttfull stridsskrift i polariseringens tid (Volante 2022).
Det är precis vad som kan börja hända om en vecka. Tidvattnet är redan på väg in.