Arbetspolitiken – en sorglig trollerishow
28 augusti 2013
Arbetslinjen
Arbetsmarknadspolitiken har blivit en sorglig trolleriföreställning där den ena magiska kaninen efter den andra hoppat fram ur hatten. Det dramatiska avskedandet av Arbetsförmedlingens generaldirektör Angeles Bermudez-Svankvist på blanka söndagen känns som en stilenlig final. Det finns anledning att försöka reda ut ett och annat om bakgrunden.
Vi får inte veta vad som egentligen döljer sig bakom Hillevi Engströms formel ”en samlad bedömning”. Gissningsvis handlar det om personalens missnöje, en myndighet som slutat fungera och Aftonbladets rubriker om gränslösa telefonräkningar.
Kanske finns också landets 382 000 arbetslösa med i regeringens bedömning.
Sverige har i dag ungefär 100 000 fler arbetslösa än i juli 2006, innan regeringens arbetslinje sjösattes.
Det är förstås ett misslyckande, och sedan Angeles Bermudez-Svankvist fick ansvaret 2008 har hon fått förklara det ena fiaskot efter det andra.
Låt oss göra en kort resumé:
Jobbcoacherna
När Bermudez-Svankvist tillträdde sin tjänst handlade det mesta om coachning. Dåvarande ministern Sven Otto Littorin visste inte till sig av entusiasm över att de arbetslösa skulle muntras upp med en personlig blandning av pigga tillrop och kärleksfulla krav.
Och helst skulle coacherna förstås vara privata och valfria.
Arbetsförmedlingen fick i uppdrag att upphandla, och upphandling blev det. På hösten 2009 hade nästan 1 000 coachföretag skrivit kontrakt tillsammans värda tre miljarder kronor, och Aftonbladet kunde berätta om hur arbetslösa erbjöds healing, hypnos och tveksamma former av terapi.
Sven Otto Littorin slog genast fast att alla eventuella misstag måste ha gjorts på Arbetsförmedlingen, och även om generaldirektören försökte säga att uppdraget varit svårt lovade hon ångerfullt bättring.
Det är så det har gått till.
Arbetslivsintroduktion
När regeringen presenterade Angeles Bermudez-Svankvist som en ”fantastiskt bra rekrytering” rasade redan debatten om det nya tuffa Sverige, inte minst i Aftonbladet. Sjuka och sköra behandlades på ett omänskligt sätt.
Samtidigt bestämde regeringen att det fick finnas en gräns för hur länge sjuka skulle få vara sjukskrivna.
Här fanns ett uppdrag för Bermudez-Svankvist, och naturligtvis åtog hon sig det. På Arbetsförmedlingen skulle utförsäkrade sjuka minsann lära sig veta hut och bli anställningsbara.
”Att arbeta handlar om att vara med i föreningen Sverige fullt ut”, skrev Angeles Bermudez-Svankvist.
Åtminstone när det gäller anställningsbarheten blev det nog ändå ett fiasko.
Efter att arbetslivsintroduktionen sjösatts kunde Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan i en gemensam rapport konstatera att 320 av de 36 000 som först
utförsäkrades hade fått ett vanligt jobb. En knapp procent.
Betydligt fler, omkring 2 000 personer, hade helt fallit ur trygghetssystemen.
Fas 3
Angeles Bermudez-Svankvist ärvde regeringens ”jobb- och utvecklingsgaranti”, en ordning där arbetslösa successivt slussas ut ur arbetsmarknaden. Men det var hon som fick utforma den tredje och slutgiltiga fasen.
De första arbetslösa placerades i fas 3 i början av 2009, och sedan dess har programmet fortsatt att växa.
Historierna om meningslös förvaring, gratisarbete och privata ”anordnare” som tjänar pengar blir fler och fler.
I juni 2011 fick en majoritet i riksdagen nog och gav regeringen i uppdrag att stoppa anvisningarna till fas 3.
Ändå har antalet deltagare fortsatt att öka och är i dag nästan 33 000.
Bidragsjobben
Fredrik Reinfeldt och Anders Borg talar inte så mycket om det, men de senaste sju åren har bidrag till arbetsgivare varit en viktig del av politiken.
För snart två år sedan avslöjade tidningen Dagens Arbete och tv-programmet Uppdrag Granskning att många arbetsgivare tog emot bidrag, men struntade i att betala till exempel försäkringar. Aftonbladets granskning av ”bidragsjobben” från i våras visade fler problem.
Arbetsförmedlingens ledning vill till varje pris få ut de arbetslösa ur statistiken, och då blir kontrollen lidande.
”Det sägs inte rakt ut att vi ska fuska, men visst ses det mellan fingrarna”, sa en anonym handläggare förra året till Dagens Arbete.
Att Arbetsförmedlingen dessutom vägrade svara på riksdagens frågor gjorde inte problemen mindre.
I det senaste numret av Arbetsförmedlingens tidning ”På jobbet” kallar Angeles Bermudez-Svankvist de senaste årens kaos för ”utbudsstimulerande politik”, och kvittrar förtjust att det är ett ”vackert ord”.
I samma intervju utlovar Bermudez-Svankvist ”four more years” som generaldirektör. Ibland ställer pressläggningen till det.
I själva verket får hon lämna ett lapptäcke av misslyckanden efter sig, och då har jag ändå inte talat om etableringslotsar, praktikplatser eller missnöjet från arbetsgivarna.
Ändå måste vi komma ihåg att det inte är ett lapptäcke Bermudez-Svankvist skapat på egen hand.
Varje fiasko har tagit sin början på regeringskansliet, hos arbetsmarknadsministern eller kanske oftare hos finans- och statsministrarna.
Nu är det dags för de som faktiskt fattat beslut om arbetsmarknadspolitiken att kliva fram och ta ansvar för haveriet.
Hillevi Engström.
Eller rent av Anders Borg och Fredrik Reinfeldt.
Kanske finns landets 382 000 arbetslösa med i regeringens bedömning.