Alla bör vägra följa SD:s lag om angiveri
”Jag lydde bara order” duger inte
Staden Leipzig i östra Tyskland är kanske mest känd för musiken. För Johann Sebastian Bach eller Richard Wagner. Och för brudmarschen förstås, av Felix Mendelssohn, som spelas på nästan alla bröllop.
En sann Europeisk kulturstad.
Något mindre känd är en gulbrun byggnad i sex våningar ovan mark på Dittrichring 24. Den kallas i folkmun ”Runde Ecke” eftersom huvudingången är placerad i byggnadens runda hörn.
Här låg ett av Östtysklands viktigaste centrum för Stasi, eller Ministerium für Staatssicherheit, den hemliga polisen.
I Leipzig hade Stasi 2 401 fasta medarbetare som spionerade på den egna befolkningen. Och nästan 10 000 ”inofficiella medarbetare”.
De inofficiella medarbetarna var angivare. De kunde vara vem som helst; din man, din präst, din läkare, din lärare eller din väninna.
Deras uppgift var att rapportera allt misstänkt till Stasi. Vilka böcker läste du? Vem låg du med? Vad tänkte du?
Angiveri äter sig in i människors sinnen. Du passar dig, tystnar och sluter dig i små grupper av förtrogna.
I ett angiverisamhälle blir staten allsmäktig eftersom människor tror att den vet allt. Med viss rätt. När Berlinmuren föll 1989 fanns fem hyllkilometer handlingar i Stasis arkiv, bara i Leipzig.
Angiveri är ett mentalt gift som förstör tilliten och gör lögnen till norm. Det är som arsenik för samhällskontraktet.
Östtyskland var inte unikt. Angiverilagar har funnits i många auktoritära stater genom historien. Och nu ska de alltså införas i Sverige. Vår egen Lex Stasi.
Stasi kunde tvinga människor att bli angivare, även kinesiska kommunistpartiet har drivit igenom liknande regler. Men Sverige är ingen auktoritär stat
Och precis som i Östtyskland används omskrivningar för angiveriet, som ”anmälningsplikt” eller ”informationsplikt”. Men det är som att sätta läppstift på en gris.
Alla ser att det är ett svin i alla fall.
Tanken med angiverilagen är att papperslösa ska anges så att de kan fångas in och utvisas. Barn till papperslösa ska rapporteras till polisen av sina lärare och om någon blir sjuk ska läkaren ange sin patient. Socialsekreterare ska ange hjälpsökande. Bibliotekarier den som vill läsa böcker.
Saco, som organiserar nästan en miljon akademiker, har protesterat skarpt mot förslaget eftersom det strider mot yrkesetiken.
Det är ingen liten invändning.
Läkaretiken har exempelvis rötter i den Hippokratiska eden efter den antike läkaren Hippokrates som föddes på 400-talet före Kristus i Grekland. Tidöavtalet är naturligtvis en fis i rymden i jämförelse med över 2000 år av att ”aldrig skada, om möjligt bota, ofta lindra, alltid trösta.”
Alla ska kunna lita på sin läkare.
Inte heller läraretiken är förenlig med att ange sina elever. ”Lärare ska alltid ha elevens bästa som utgångspunkt i lärandet och yrkesansvaret bygger på elevernas och samhällets förtroende. Med en anmälningsplikt skulle detta förtroende kraftigt undermineras.” skriver Saco.
Lärarnas yrkesetiska råd har slagit fast att lärare inte bör följa en angiverilag.
– Lärare kan aldrig bli verktyg för att verkställa politik inom andra områden än utbildning, säger rådets ordförande Jesper Rehn.
Svenska kommunalarbetareförbundet och övriga facken i välfärden har protesterat skarpt. Av Sveriges 21 regioner har 12 i dagsläget sagt nej, inklusive borgerligt styrda Skåne där samtliga partier utom SD kräver att vårdpersonal ska undantas.
Sveriges kommuner och regioner, SKR, kräver undantag för samtliga sina yrkesgrupper. Alltså alla som arbetar på kommunal och regional nivå i Sverige.
Angiverilagen ”Riskerar att ge en sämre arbetsmiljö och försvåra rekryteringen.” säger SKR:s ordförande Anders Henriksson.
Men när regeringen i torsdags presenterade direktiv till att utreda angiverilagen fanns inga yrkesgrupper undantagna. Och Jimmie Åkesson har tidigare sagt att alla offentliganställda ska omfattas.
Det är i så fall en lag som ingen bör följa. Stasi kunde tvinga människor att bli angivare och även kinesiska kommunistpartiet har drivit igenom liknande regler. Men Sverige är ingen auktoritär stat.
I SD:s djupa hålor mullras om straffansvar för den som vägrar bli angivare. Men hur skulle det ens gå till?
Det finns mycket att göra på en arbetsplats och allt kommer inte att hinnas med. På akuten far människor illa av långa väntetider och i skolan är lärarnas tid en ständig bristvara. Ska människor straffas för att just detta prioriteras bort? Är det den viktigaste av alla arbetsuppgifter? Det blir larvigt.
Och hur ska bibliotekarien se vem som är papperslös och vem som bara vill läsa ABC-resan av Elsa Beskow för sina barn?
Hur mycket övervakning och kontroll pratar vi om här egentligen? Den drabbar i så fall alla.
Orätta lagar blir bara verklighet om människor accepterar att bli verktyg för auktoritär politik. Var och en har då ett personligt ansvar, ett eget samvete.
Om det är något 1900-talet lärde oss så var det detta.
”Jag lydde bara order” duger inte som försvar.
Ett efter ett har angiveriets samhällen fallit. Men minnena lever ofta länge och gör ont. Så blir det nog även här.
För vad tänker de andra eleverna när deras klasskompis plötsligt blir hämtad av polisen och utvisad efter att ha blivit angiven av lärare? Vad kommer de tro? Vad tänker föräldrar och kollegor?
Och vilken papperslös vågar gå till vården med sitt sjuka barn om den förre som gick dit greps? Människor kommer fara oerhört illa.
Även Sverigedemokraternas inflytande kommer en dag att få ett slut. Ingen regim, hur glittrande den än må vara, är för evigt.
I ”Runde Ecke” finns idag ett museum och minnesplats. Leipzig minns. Det borde även vi göra.
Kanske bör vi redan nu börja fundera på var den svenska museet ska ligga.