M vill ge miljarder till dem som tjänar mest
I dag tas frågan om höjd brytpunkt för statlig skatt upp i riksdagens finansutskott. Det handlar om en riktad skattesänkning till de som tjänar över drygt 36 000 kronor i månaden.
Fördelningspolitiska fakta är tydliga. Alla pengarna, tre miljarder kronor, går direkt till dem med högst inkomster. Män får betydligt mer än kvinnor, stockholmare mer än de som bor i övriga Sverige och vanliga barnfamiljer, pensionärer, studenter, sjuka och arbetslösa får – ingenting.
SD får plats i strålkastarljuset
Moderaterna vill att debatten ska handla om allt annat än sakfrågan. De satsar på att kleta ihop de rödgröna partierna med Sverigedemokraterna.
Den moderata logiken är att när SD i nio av tio fall röstar med Moderaterna, exempelvis för att införa det femte jobbskatteavdraget, är detta inget samarbete. Men när SD en av tio gånger röstar på de rödgrönas förslag, exempelvis för att stoppa höjningen av brytpunkten, är detta samarbete med SD.
Moderaternas argumentation skulle i praktiken innebära att de rödgröna partierna inte ens får rösta på sina egna förslag i riksdagen.
Vinnare på denna retorik är självfallet bara Sverigedemokraterna som nu får plats i strålkastarljuset. Det är en pinsam uppvisning. Båda blocken borde sluta använda SD som politiskt slagträ.
Det finns goda skäl, förutom fördelningspolitiken, för Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet att rösta ner just denna skattesänkning.
Nästa år går staten med förlust. Det innebär, vilket oppositionen brukar påpeka, att Anders Borg måste låna pengar för att sänka skatten. Den enda effekten på statens finanser om riksdagen röstar ner regeringens förslag är att man behöver låna tre miljarder mindre.
Om skatten sänks permanent får det även andra effekter. Det blir svårare i framtiden att finansiera angelägna
reformer som att förbättra den svenska skolan. I dag faller resultaten och svenska elever halkar efter i internationella jämförelser. Att rädda skolan borde gå före skattesänkningar.
Har bara sig själv att skylla
Fredrik Reinfeldt har tjurskalligt vägrat samarbeta över blockgränsen i mer än enstaka frågor. Det är ett ledarskap som strider mot Sveriges parlamentariska tradition och det är märkligt av en minoritetsregering.
Möjligheten är stor att han nu blir överkörd av riksdagen i en central ekonomisk fråga. Blir det så har han bara sig själv att skylla.