Jag vill inte vara konsument

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Telefonen ringer, i allmänhet mitt i middagen. Samtidigt som jag lyfter luren ser jag att nummerpresentatören påstår att samtalet kommer från ett skyddat nummer.

”Hej det är Lotta och jag ringer från företaget Ringa Billigt. Har du tid en stund?”

Det har jag naturligtvis inte. Maten står ju på bordet. Dessutom känns det som ett intrång när någon plötsligt bara finns där i luren och radar upp argument för att jag ska byta telefonbolag, börja spara för min ålderdom eller starta en ny prenumeration på en tidning jag redan läser.

Men naturligtvis säger jag inte det.

Tvärtom, Lotta får prata på efter det förutbestämda formulär som hon läser ifrån. ”Just nu har vi en kampanj” och ”dina kostnader kommer att gå ner till hälften”. Vanliga bondfångarrepliker som skulle vara värdiga frukthandlarna på Hötorget.

Ny teknik och märkliga marknader där strömmen i ledningarna och samtalen i telefonen plötsligt är utsatta för konkurrens har brutit väg för den nya tidens dörrförsäljning. Telefonförsäljning av försäkringar, elabonnemang, prenumerationer och teleabonnemang måste vara en blomstrande marknad. Förmodligen tillhör jag dessutom en grupp medelålders, medelinkomsttagare som anses särskilt intressanta för marknadsföring. Det ringer och ringer.

Till sist ger man upp, och förklarar att man är utmärkt nöjd med att inte välja teleoperatör, elleverantör och vill slippa det särskilt förmånliga tillfället att installera bredband. Att man inte vill vara konsument, i alla fall inte just då eller där.

Det är naturligtvis varken Lottas eller någon av hennes kollegors fel. De arbetar, förmodar jag, på något av alla de callcenter som växt upp där den övriga arbetsmarknaden klappat ihop. Arbetet övervakas i detalj och mäts noga. Jag står på uppdragsgivarens lista, alltså blir jag uppringd.

Ändå är det telefonförsäljaren som jag till slut avspisar, hårdare än jag skulle önska. Just då representerar hon inte bara ett företag som vill sälja en produkt utan ett helt samhällssystem som vill tvinga mig att välja och konsumera på livets alla områden och vid varje tillfälle på dygnet.

När jag befinner mig hemma vill jag vara något annat. Jag vill vara en medborgare som tar del av samhällsinformation eller en kulturvarelse som upplever skönhet i musik eller konst. Dessutom försöker jag uppträda som en social individ tillsammans med de människor jag bryr mig om. Men jag vill inte vara en ekonomisk människa som gör ekonomiska val för att maximera nyttan. Inte just då, och inte över futtigheter som priset på Sverigesamtal eller existentiella frågor som priset för en värdig ålderdom.

Ändå tvingas jag stå där och argumentera för varför jag inte vill slå till på ett nytt telefonabonnemang eller binda upp mig för en ny elleverantör. Så förlåt mig Lotta och

alla ni andra som ringt. Jag tänker ringa 020-27 70 00 till Nix spärregister. Det är inte er personligen jag vill komma ifrån, bara känslan av att någon alltid betraktar mig som en möjlig kund.

Ingvar Persson