Upprensning i finansparadisen

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Antingen är det världens största byggnad, eller världens största skattebedrägeri.

helskärm

20 februari 2009. Gordon Brown är ute på turné. Inför G20 mötet som hålls i London i april träffar han europeiska ledare för att diskutera formerna för en gemensam offensiv mot ja, i praktiken: Schweiz. Det är dags att ge sig på skatteparadisen!

I helgen står Angela Merkel värd för ett möte där Tyskland, Storbritannien, Frankrike och Italien ska diskutera frågan. Runt 100 miljarder pund räknar man med att G20 länderna förlorar i skatte­inkomster varje år.

Pengar trollas bort

Företag trollar och man­övrerar pengar till platser bortom skatt och insyn. För EU:s del handlar det i hög grad om staden Zug i Schweiz.

Politiken försöker, nu på många håll, i finanskrisens spår, komma åt hur företag trollar bort sina skyldigheter. Barack Obama kommenterade den byggnad på Kajman­öarna som på pappret innehåller 12?000 USA-baserade företag: ”Antingen är det världens största byggnad, eller världens största skatte­bedrägeri.”

Smarta killar

Även bortsett från att det naturligtvis är rimligt att före­tag är med och betalar för det samhälle de är beroende av, har skatte­paradisen spelat en inte obetydlig roll i att försätta världen i kris.

Det är skatteparadisen som i hög grad har pressat banksystemen över hela världen att avreglera.

Smarta killar, finansbranschens hackers, började på 70-talet experimentera med att förvandla tillgångar och varor till derivat som det då gick att handla med på deras egen marknad.

Sedan dess har kapitalet kunnat spelat ut nationella regelverk mot varandra och som en bortskämd tonåring skrika att: Passar det inte då flyttar jag! Till sin hjälp har man utvecklat den absurda trolldryck av hedgefonder, kreditderivat och kollaterala skuldobligationer som ju visade sig så giftig.

Hoppas Brown är allvarlig

Regler och lagar som släpper in ljus på finanskapitalismens skuggsida är ett fundamentalt steg för att stänga igen gapet mellan den finansiella fantasin och verklig­heten.

Det är bara att hoppas på att Gordon Brown menar allvar.

KK