Det är ett år sedan nederlaget i Paris
April för ett år sedan är sorgens och nederlagets tid för den franska vänstern. En förödmjukelse jämförbar med slakten på Pariskommunen 1871, fast utan blod.
Söndagen den 21 april 2002 var Jean-Marie Le Pens högtidsdag, han och högerextremismen besegrade vänsterns presidentkandidat Lionel Jospin. Denne är numera inget annat än en socialistisk partiarbetare, placerad i 18:e arrondissementet, en enkel, närmast sliten del av Paris.
Jospin deltar i den stenhårda partidebatten inför kongressen i maj. Han stöder partiledaren François Hollandes mål att omskapa socialisterna till ett europeiskt socialdemokratiskt parti.
”Socialdemokrati” är ett begrepp som
annars länge föraktats i Frankrike,
dessutom både av president Chirac och gamle presidenten Mitterrand: för mycket samförstånd, för lite klasskamp och för
idélöst.
Hollandes politiska plattform utmanas av tre fraktioner inom partiet. Den hårda partivänstern samlad i ”Nya världen”, ett namn som annars påminner mer om musik än politik. Den riktningen är mest upptagen med hur socialisterna ska nå sina traditionella väljare. Endast 13 procent av arbetarklassen röstade på socialisterna i presidentvalet förra året.
”Socialism i kolerans tid”, den litterära rubriken använder vänsterideologen Jean-Luc Mélenchon på sin artikel i partitidskriften la Revue Socialiste.
Socialisterna får inte nöja sig med att vara en valapparat, ”de måste göra revolt mot orättvisorna” och ständigt opponera mot ”liberalismens imperium”.
Företrädarna för de olika partimotionerna reser nu runt i landet för att värva röster. Partiets 130 000 medlemmar ska i god tid före partikongressen ta ställning till och rösta på de olika fraktionerna.
Utländska partiexempel används för att
mobilisera sympatisörer. I partitidskriften presenteras de tyska, italienska och svenska exemplen.
Partiets sannolika majoritet av traditionalister och modernister samlar sig bakom Göran Persson: ”De osänkbara svenska socialdemokraterna” och ”landet där folket önskar reformer”. Svenska socialdemokrater har gått längst av alla i intellektuell och programmatisk förnyelse.
Den genomför sedan åtta år en grundläggande omvandling av sin gamla modell, drar till sig landets främsta politiska begåvningar, för en politik i samklang med folkets önskningar och är helt befriade från fraktionsstrider. Dessutom avvisande till regeringsallianser.
En enda lätt skugga faller över den svenska idyllen: Göran Persson beskrivs som ”mycket förstående” till den amerikanska utrikespolitiken. De franska socialisterna vet nog inte att Persson också är ytterst uppskattande gentemot Jacques Chirac.
Kanske inget problem för närvarande. Också socialisterna hyllar Chirac, åtminstone för hans genomtänkta (det handlar verkligen inte bara om affärsintressen) kritik av USA-imperialismen.