Sverige är inte ”Kina-säkert”
6 januari 2014
Utrikespolitik
I fredags spreds nyheten att Nordkoreas diktator Kim Jong-Un låtit 120 utsvultna hundar äta upp hans farbror Jang Song-Thaek. Varför 120, undrade någon, vem har tid att räkna hundar i det läget?
Den makabra avrättningen av farbrodern rapporterades, och analyserades, i världens stora tidningar. Vad betydde det för Kina, för Nordkoreas kärnvapen, kunde det påverka freden?
Framåt kvällen framstod historien mest som en tidningsanka. Men genomslaget säger något om hur lite vi vet, och hur mycket vi bryr oss, om vad som händer i Nordkorea.
Världens ögon riktas i dag mot Asien snarare än Europa. Kina är nu världens näst största ekonomi, inom något årtionde den största. USA ”ombalanserar” sina styrkor från Europa till Stilla havet och hela tyngdpunkten i världspolitiken förskjuts, från väst till öst, från nord till syd.
I boken Influencing tomorrow (Guardian books 2013) försöker brittiska Labours skuggutrikesminister Douglas Alexander få grepp om denna nya värld ur ett vänsterperspektiv. Tillsammans med Ian Kearns från den progressiva tankesmedjan IPPR har han samlat några viktiga tänkare för att hitta svar.
År 2050 bor 9,6 miljarder människor på jorden, 85 procent i det vi i dag kallar utvecklingsländer medan bara 7 procent är européer.
Om man drar ut nuvarande utvecklingstrender som exempelvis klimatförändringar, terrorism, teknisk utveckling, handel och resursfördelning finns både risker och möjligheter. Hur vill vänstern ta tillvara dem? Går morgondagen att påverka?
Perspektivet i Influencing tomorrow är väldigt brittiskt. Det är Storbritanniens roll i världen som står i centrum. Men diskussionen berör Europa, och Sverige,
i lika hög utsträckning.
Är Storbritannien ”Kina-säkert?” frågar sig Mark Leonard, vid European Council of Foreign Relations, i en av de mer intressanta texterna. Samma fråga kan ställas om Europa, och Sverige.
Svaret är nog nej.
Mark Leonard utgår från Kinas egna politiska diskussion om framtiden. Väst har trott att bara Kina blir rikare kommer de att dela mer av våra värderingar, men så är inte fallet.
Kina ser i stället en stegvis utveckling av landet i 30-åriga cykler. Den första var Mao Zedongs hårdföra kommunistiska Kina, den andra Deng Xiaopings reformer under 80-talet som öppnade för marknadsekonomi och handel. Landet påbörjade ett tredje steg 2012. Det kännetecknas av ännu mer kapitalism men också hårdare intern kontroll och en ambition att utnyttja sin nya ställning globalt.
Att Kina ökar sitt inflytande i världen är inte bara en ekonomisk fråga. Det handlar ytterst om vilka värderingar som får genomslag och i vems intresse politiken förs.
Kina är en diktatur som struntar i mänskliga rättigheter. Landet håller Nordkorea under armarna och stödjer öppet Iran och den syriska regimen.
Den är inte någon särskilt trevlig världsmakt.
Samtidigt har landet stor dragningskraft på många länder i Asien och Afrika. Med kinesiska investeringar följer inga krav på demokrati eller mänskliga fri- och rättigheter. Inte heller har de fria medier som granskar och ställer till besvär.
Kina är i dag förebild för länder som vill ha ekonomisk utvecklingen men utan demokratiska reformer.
Den amerikanske statsvetaren Joseph Nye myntade en gång uttrycket ”soft power”, mjuk makt, för att beskriva detta fenomen. Länder har hård makt, som militär förmåga, men också en ”mjuk makt” som är svårare att sätta fingret på. Det handlar om makten att få ”andra att göra som man vill” genom bland annat den attraktionskraft man har.
USA:s mjuka makt bygger exempelvis på att engelska är ett världsspråk, liksom kraften i den amerikanska populärkulturen och ekonomin. Men också på landets värderingar, om demokrati och individuell frihet. Den amerikanska drömmen är större än USA.
Kinas mjuka makt bygger i hög utsträckning på att de inte är som USA, på gott och ont.
Den brittiska tidningen The Economist hade i sitt julnummer en ledare som uppmärksammade att det i år är 100 år sedan första världskriget startade.
Vad som är slående, när man studerar förra sekelskiftet, är att ingen trodde ett krig var möjligt. Ett viktigt skäl var att Tyskland och Storbritannien var varandras största handelspartner. De var beroende av varandra och därför fanns ingen ekonomisk logik bakom krig.
Men så enkelt var det inte. Analysen slutade i skyttegravarna vid Verdun och Somme och miljontals döda.
Det finns stora skillnader mellan läget nu och då, skriver The Economist, men också likheter. USA är som Storbritannien då, en världsmakt på dekis. Kina är dåtidens Tyskland, en nationalistisk ekonomisk jätte på uppgång. Japan är som Frankrike, allierade med den starkaste världsmakten, men själva på tillbakagång.
Den största likheten mellan då och nu är självgodheten, skriver tidningen.
De har en poäng, världen förändras men vi som bor i dess gamla maktcentrum verkar liksom inte tro att vi behöver förändras med den.
Mark Leonard ser samarbete som enda möjligheten för Europa om vi ska ha kvar en någorlunda stark roll i världspolitiken. Annars kommer ”den gamla världen” att bli alltmer irrelevant och tvingas till anpassning.
Både i Storbritannien och i Sverige är det en viktig insikt.
Det Europa bör sträva efter är en världsordning baserad på ”G3”, en balans mellan tre kraftcentrum, anser Leonard. Som förenar USA:s militära förmåga och dess inhemska konsumtion, Kinas arbetskraft och kapital samt Europas teknologi och regelverk.
I grunden handlar europeiskt samarbete om Sveriges egenintresse i en värld där små länder får allt mindre att säga till om. Men frågan är större än så.
Det handlar på ett djupare plan om Sveriges och Europas plats i världen, om vilken roll våra värderingar kommer att spela.
Och vad som annars kan komma i stället.