EU-högerns förlorade heder
Anthony Giddens, sociologprofessorn och Tony Blair-ideologen, är bekymrad över den europeiska center-högern: "Tyvärr ser vi ofta bara en populistisk höger", säger han till den tyska tidskriften Die Zeit. Den reforminriktade kristdemokratin, närstående socialdemokraterna, har ersatts av en borgerlighet som samverkar med främlingsfientliga, nationalistiska och i grunden antidemokratiska partier. Valframgångarna kan räknas in från Österrike, över Italien till Danmark.
Den europeiska nyrasismen och chauvinismen är det självklara samtalsämnet när jag möter bekanta inom europeisk vänster.
De italienska vänsterdemokraterna mobiliserar kring temat Fratelli d"Italia (det inkluderar självklart också kvinnor). Tillsammans med facket bekämpar de Berlusconi-regeringens ökade repression mot och deportation av flyktingar. Flera av regeringens utvisningsbeslut har nu förklarats olagliga.
I Spanien engagerar sig de stora landsorganisationerna på temat "arbetet erkänner inga rasgränser". En paroll i stark kontrast till högerregeringens lagar, som berövar invandrare grundläggande fri- och rättigheter.
Antirasismen inom europeisk arbetarrörelse, dessvärre inte överallt helhjärtad, är moraliskt-politiskt absolut nödvändig men valpolitiskt riskabel. Delar av det traditionella skiktet av arbetarväljare lockas av högerpopulismens budskap: Välfärd med rasistiskt ansikte.
Den europeiska borgerligheten profiterar gärna på det sorgliga sociala fenomenet. Makten är viktigare än moralen. Ingen har någonsin hört Bo Lundgren bekymra sig över partivännen Berlusconis allianser med fascistkretsar eller hans förakt för demokratisk praktik. Alf Svensson granskar inte sina tyska partikamraters alltmer uttalat främlingsfientliga paroller. Ingen borgerlig politiker reagerar när det spanska regeringspartiet vägrar ge ens minimalt ekonomiskt stöd till offren för Franco-diktaturen. Av de stora svenska borgerliga tidningarna är det endast Sydsvenskan som systematiskt kritiserat alliansen mellan borgerlighet och högerpopulism.
Ulrich Beck, "risksociologen", har uttryckt skillnaden mellan europeisk vänster och höger i synen på staten. Högern står för den kontrollerande staten, vänstern för den kosmopolitiska.
Frankrike håller val i april/maj. Endast 59 procent finner presidentfrågan intressant. Högerns Jacques Chirac kan vinna, men enbart med hjälp av rösterna från två fascistorienterade kandidater.
Den politiska filosofen Chantal Mouffe säger att högerpopulister vinner därför att de är de enda som lockar med att världen kan förändras. Hon varnar den tredje vägen-vänstern: "Det enda sätt på vilket man kan mobilisera känslor är att appellera till skillnaderna mellan höger och vänster. Ingen blir passionerad av att rösta på mitten."