Paradiset ligger i Småland

Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2003-02-09

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Tung bevisning, sa Göran Persson om Colin Powells tillrättalagda lektion i FN. Uttalandet gör den svenska politiken än mer oklar. Anna Lindh säger allt oftare att Sverige har samma åsikter om det amerikanska krigsföretaget som Frankrike. Ingen fransk politiker har upptäckt tyngden i Powells vaga indicielista.

För drygt fyrtio år sedan hindrade John och Robert Kennedy ett hotande kärnvapenkrig. Edward Kennedy följer den traditionen. Han varnar för Bushs och Rumsfelds uttalade planer att använda taktiska kärnvapen mot Irak: ett allvarligt hot mot allt som USA står för.

Som vanligt kommer den skarpaste kritiken mot USA-kriget från amerikanska liberaler. Anthony Lewis, en gång New York Times främste politiske kolumnist, sammanfattar deras hållning: ”Jag tror att presidenten vill kasta över ända de regler som burit upp internationellt umgänge de senaste femtio åren.”

Mitchell Cohen, som jag fört långa samtal med på Café Mozart på Manhattan, jämför i vänsterliberala Dissent Lyndon Johnsons Vietnam-krig med det krig Bush snart startar i Irak: Johnson offrade en stor majoritet och en lovande social reformideologi för ett eländigt krig. Bush, som inte ens vann folkmajoriteten, utnyttjar terroristhot och krig för att driva igenom ett hårt reaktionärt inrikespolitiskt program.

Avståndet mellan Bushadministrationen och nykonservativa politiker som Lars Leijonborg och Bo Lundgren är försumbart. Följaktligen hejar de på krigsadministrationen. Något mer förbluffad läser jag hur svenska liberala debattörer ekar försvarsminister Rumsfelds dummacho krigsretorik

I Expressen, alltid Natoaktivistisk, skriver kulturchefen Per Svensson (som jag annars uppskattar) att kritiken mot USA:s krig liknar antisemitism. Längre i banalisering av den termen kan man nog inte komma. USA kan inte kritiseras för att vara på en gång materialistiskt (oljan) och kristet-andligt (korståget), menar Svensson.

Alla som sysslat något med Bushideologin vet att i dess kärna förenas just de väldiga företagarintressen med kristen, fundamentalistisk, höger.

Jag lägger märke till att medan Aftonbladet rymmer den mest kvalificerade internationella krigsdebatten, från John le Carré till Tahar Ben Jelloun, så välkomnar Expressen Colin Powell som gästskribent.

”Fotboll var ett ställe där Holocaust mötte det dagliga livet”, skriver Simon Kuper i sin nyutkomna bok ”Ajax. The Dutch. The War”. Amsterdams stora judiska stadsdel låg före andra världskriget alldeles intill Ajax stadion, en dröm och en tillflyktsort för den judiska befolkningen. Deporterade spelare tog med sig fotbollen till koncentrationslägren, en målvakt bad familjen skicka hans fotbollskängor. Han avrättades strax efteråt. 100 000 av Hollands judiska befolkning dödades under kriget, den helt överväldigande delen kom från Amsterdam.

Ajax försökte gåtfullt nog dölja sin historia för Kuper. De ärorika myterna stämde inte med historien. Ajaxspelare klev in i nazistpartiet, mördade och förföljde. Offren kunde vara medspelare och klubbens supportrar, motståndsmän och framförallt judar.

Klubbens storhetstid byggdes med pengar dels från kapitalister som byggt bunkrar åt tyskarna och dels från judiska diamantslipare och motståndsmän.

Bara de verkligt primitiva kan tro att världen är indelad i goda och onda makter och människor. Olyckligtvis tillhör George W Bush den kategorien.

”JESUS” lyste det från den väldiga väggen när pingstkyrkan i Varberg fylldes av Musica Vitaes alla underbara stråkar och Patrick Gallois lätta, melodiska flöjt. De spelade Nino Rotas Concerto per archi och Fellinis filmer glittrade förbi.

Några dagar senare, på väg till en begravning, passerade jag en ort med namnet Paradiset. Halvvägs till Växjö. Där bor Musica Vitae. Småland är paradisiskt.

Olle Svenning

Följ ämnen i artikeln