Vi borde ta emot fler ensamma flyktingbarn
I år är det 25 år sedan Sjöbo
i Skåne genomförde en folkomröstning om kommunen skulle ta emot flyktingar.
Med 25 röster mot 24 hade flyktingfientliga krafter drivit igenom kravet i kommunfullmäktige året innan. I spetsen för motståndet stod Centerpartiets lokalavdelning och kampanjen inför omröstningen den 18 september präglades av öppen rasism, hat och tillresta bråkmakare. Nejsidan vann med över 60 procent av rösterna.
1988 blev början på ett nytt politiskt landskap, både i Skåne och i resten av landet. Samma år bildades Sverigedemokraterna ur resterna av efterkrigstidens nynazistiska och nyfascistiska rörelser. 1991 kom ett främlingsfientligt parti, Ny demokrati, för första gången sedan 1930-talet in i den svenska riksdagen. Samma år började Lasermannen skjuta människor med utländskt utseende i Stockholm och Uppsala. Det var onda år.
Därför finns det något hoppfullt i att just Sjöbo den 26 mars i år, med stor majoritet, beslutade sig för att öppna ett boende för ensamkommande flyktingbarn.
I går meddelade regeringen att det från den 1 januari inte längre ska vara frivilligt för landets kommuner att ta emot ensamkommande, asylsökande barn och unga.
Förslaget är logiskt. Precis som kommuner inte får bedriva en egen utrikespolitik eller försvarspolitik är det orimligt att de ska kunna ha en annan migrationspolitik än Sverige i övrigt.
I dag är situationen helt orimlig. Fyra kommuner – Solna, Sigtuna, Mölndal och Malmö – tar emot huvuddelen av alla ensamma barn. Malmö ensamt tar emot över 50 procent.
Även om dessa kommuner gör en stor insats råder det akut brist på platser. I år saknas 1 300 platser vilket gör att barnen kommer fastna i tillfälliga boenden.
Regeringens förslag är en del av arbetet inom ramen för den migrationsöverenskommelse Alliansen har med Miljöpartiet. Det är glädjande att flyktingpolitiken börjat röra sig i rätt riktning igen.
I år väntas 4 000 ensamkommande barn lämna in asylans-ökan, alltså drygt tio per svensk kommun. En
liten rännil av världens drygt 42 miljoner flyktingar.
Deras röster hörs sällan i debatten, de beskrivs med siffror, inte namn, men tillhör de allra mest utsatta och hjälplösa. De har blivit Sverigedemokraternas och andra rasisters främsta hatobjekt, kallas ”skäggbarn” och utsätts för attentat och protester.
Även i etablerade medier sprids myter om deras ålder och att de skulle vara så kallade ”ankarbarn”, barn som skickats i förväg för att ge föräldrarna asyl. Några bevis presenteras aldrig och på nätet gror myter, fördomar och hot.
Sverige är ett av världens rikaste länder. Om inte vi värnar asylrätten och erbjuder människor en möjlighet att fly från förtryck och förföljelse, vem ska då göra det?
Vi har råd att kunna se oss själva i spegeln.