Får man utmana sin partiledare?

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Vid skiftet till år 2006 var Göran Persson förbrukad som partiledare. Få om ens någon protesterar mot tesen; den stöds av praktiskt taget alla ledande social-

demokrater. Ingen av dem vågade utmana

honom, fast både partiets intresse och egen-nyttan borde räckt för att pumpa upp modet. Lojaliteten och de eviga traditionerna stod i

vägen. Valnederlaget annonserades därmed ut.

Jag väntar på vad en intelligent politiker som Pär Nuder skriver om denna självuppgivna maktstrategi i sin kommande bok.

Brittiska labour, fyllt av folk som kan skriva och som ”skiter i traditionerna” och lojaliteten, sätter för tillfället i scen ett maktdrama mellan en uttjänt kung, hans åldriga hov och en ung briljant prins. Mot Gordon Brown står David Miliband, en gång Tony Blairs förtrogne, numera Browns utrikesminister.

Miliband viskar, fast hörbart, rakt in i den ruin där Brown härskar:

–?Jag är beredd att ta över.

Han är väl förberedd från åren vid Oxford och i regeringens centrum. Han behärskar också den konservative ledaren David Camerons (Eton) huvudfrågor: ekologi, kommunitarism och Europa. I motsats till Cameron vill Miliband vare sig lämna EU eller idén om den sociala jämlikheten.

”Vi kan fortfarande vinna nästa val”, skriver Miliband och de hundratals labourpolitiker som förbereder uttåget ur parlamentet skälver till av små förhoppningar: Cameron och hans stenrika kolleger från Portobello Road regerar inte än. Det outsagda villkoret för att hejda de konservativa är att Gordon Brown avlägsnas.

Det berättas från regeringssammanträdena att Brown ständigt låter sina tal flyta ut i betraktelser över Kina, Indien och globaliseringen. Brittiska löntagare får inte plats, storslagna ambitioner, ingen markkontakt. Som Göran Perssons sista år.

Härskaren förbinder, under sina sista år, sitt eget öde med partiets eller nationen. De som kritiserar anklagas för att smutsa det ärofulla förflutna. Margaret Thatcher är ett ännu tydligare exempel än Persson.

Orsaken är inte bara personlig fåfänga och hybris utan följer också av att traditionell

partidemokrati ersatts av medialiserat presidentiellt styre. Partiet förväxlas med ledaren. Härskarens fall blir också partiets och det kan ta ett drygt decennium att kravla upp ur underjorden.

Gordon Brown är möjligen ett specialfall. Han är inte folkvald premiärminister och han förbinds med den tredje vägens ideologi, som var död innan han blev partiledare. ”Väljarna kan ha fått nog av new labour”, skrev Blair-

deologen Anthony Giddens i sin bok: ”Over To You, Mr Brown”.

En framgång för Milibands lilla kuppförsök skulle kunna leda till befrielse från det politiska spöke Blair lämnade efter sig men också öka tilltron till partidemokratin och politiken.

Ännu bättre vore det förstås om Davids

radikalare bror Ed (också i kabinettet) tagit över. Han är den som lärt mest av pappan, den milt humanistiske marxisten Ralph Miliband.