Lissabon väntar på en ny jordbävning
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2004-07-03
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Den vackert silverhårige Karel Brückner har troligen slagit sig ner i sommarhuset hemma i Olomouc. Han kanske spelar sin favoritkompositör Mozart för att försöka glömma Tjeckiens enda svaga match, den mot Grekland.
Otto Rehhagel, den tyske grektränaren som med tålmodig intelligens manövrerade ut Brückner, kan på nytt skräna åt sina spelare: ”Jag är kejsaren. Ni är ingenting utan mig”.
Traianos Dellas, matchvinnare och utbildad i beskedliga Sheffield United, säger om Rehhagel: ”Han är vår Jupiter.” Ett överraskande gudaval av en grek.
Få kan spåra något gudomligt i det grekiska spelet, mest en kombination av tyskt tidigt 80-tal och gammaldags teknisk italiensk försvarsdisciplin. Grekerna har dock glädjande nog slagit sönder den europeiska fotbollshierarkin och föreställningen att de flotta stjärnorna alltid ska ha huvudrollen. Grekland placerades före EM så lågt på världsrankingen att namnet höll på att falla av listan: 35:te plats. Få har drömt om att bli en ny Fyssas, Basinas eller Zagorakis.
På läktaren skymtade jag Eusebio, inkarnationen av den briljanta portugisiska fotbollen från 60-talet. Sentimentalt tänker jag tillbaka på den intervju jag fick göra med honom på Benficas hemmaplan för evigheter sen. Han lovade fara hem till Moçambique och utbilda unga fotbollsspelare. Så skulle man säga då – det var 1975 och revolution pågick. I dag talar Eusebio vackert om unge Ronaldo: ”En ikon i vardande”, säger han.
Portugal har ingen spelare som ens nuddar vid Eusebios storhet, den är jämförbar med Maradonas och Pelés. Som bäst kan Portugal förena den nya generationens fantasifullhet med den äldres genomskådande erfarenhet. I praktiken Ronaldo och Deco (som förresten heter Anderson i förnamn) i allians med Luis Figo.
Figo har hånats av inskränkta fotbollsteknokrater, skadeglatt nöjda över att en av spelets allra största för en kort stund visar sig mänsklig. Jorge Valdao, argentinsk världsmästare och numera Real Madrids hjärna, kallar Figo ”en artist och en krigare”.
Den som såg hans match mot Holland förstår det fotbollshögtidliga omdömet: extremt hårt fysiskt arbete och på samma gång avancerade dribblingar, geniala frispelningar, genombrott och skott.
Figo ger själv rimliga proportioner åt kritiken: ”Jag kan inte göra alla nöjda. Det kan inte Gud heller”.
Inget EM sedan 1988 (Holland) har mer än glimtvis lyft sig över det mediokra. EM liksom VM riskerar förvandlas till mötesplatser för utarbetade storstjärnor, ofta från samma klubbar. De grupperar om sig, byter ut klubbtröjan mot den nationella utan att vara riktigt intresserade.
Spelet kan räddas, som i år, av de yngre spelarna, de som använder EM som ett stort väldigt skyltfönster.
Grekland-Portugal ställer två delvis olika ideologier mot varandra. Två tekniska lag, där det ena minimerar misstagen och det andra söker skönheten, fast tränaren Scolari ropar: ”Vi måste vilja vinna även om det betyder att vi spelar fult”.
Oberoende av resultatet kommer Lissabon i morgon kväll att härjas av sin väldigaste jordbävning sedan 1755.