Tre år efter bomben har såren inte läkt
Julskyltningen längs Drottninggatan glittrar och glimmar. Doften av pepparkakor och glögg når ibland ända ut på gatan. Stämningen är glad och stressig, barn skriker, mammor förmanar och julhandeln pågår som bäst.
Kort sagt, julen har kommit till Stockholm.
Här, i korsning vid Bryggargatan sprängde självmordsbombaren Taimour Abdulwahab sig själv i luften för exakt tre år sedan. Lyckligtvis dödade han ingen mer.
För ungefär en månad sedan kom journalisten och författaren Åsne
Seierstads bok om den norske terroristen Anders Behring Breivik, med titeln ”En av oss”.
Det är en bok som på djupet skalar av människan Breivik utifrån de källor som har funnits tillgängliga.
En intervju med modern, analyser från rättegången, berättelser från anhörigas offer och norska myndigheter.
Genom att följa hans liv får man nycklar till att förstå honom, menar Seierstad. I boken beskriver hon hur Breivik växer upp utan en närvarande far, om en psykiskt instabil mor som förskjuter sin son. Om hur han hittar en tröst i dataspelsvärlden på nätet. Där han också kom i kontakt med konspirationsteorierna mot muslimer.
Beskrevs som en vanlig kille
Ur det norska samhället steg en man fram som den 22 juli 2011 och mördade 77 personer, de flesta barn. Han planerade noga sin färd till ön där socialdemokratiska Arbeiderpartiets ungdomsförbund, AUF höll sitt årliga sommarläger. Barn från hela landet hade samlats för lek, sång, bad och politik. Hur kunde han? Han som var en vanlig men samtidigt ovanlig man? Han som var en av oss.
Det är komplicerat.
Taimour Abdulwahab föddes i Irak 1981, och när han var tio år gammal flyttade han tillsammans med familjen till Tranås. Efter gymnasiet åkte han till Storbritannien och staden Luton för att studera vidare på universitetet. Han har beskrivits som en vanlig kille och duktig i skolan av sina gamla klasskamrater i den småländska staden. Grannarna i Luton beskrev honom som en trevlig familjefar. Ingen outsider direkt.
Både brittiska och svenska medier rapporterade just om hur alldaglig han var. Men det var också i Luton som han började radikaliseras. Vid ett tillfälle gjorde han sig ovän med den lokala moskén eftersom de ifrågasatte hans radikala tolkningar. Men ingen kunde förutspå hur långt han var beredd att gå.
Hur kunde en vanlig människa radikaliseras till den graden?
Det är komplicerat.
Kanske borde det ha skrivits en bok om självmordsbombaren på Drottninggatan för att hjälpa oss att förstå.
Hade titeln ”en av oss” i så fall varit möjlig?
Antagligen inte. Berättelsen om terrorristen som utför våldsdåd i islams namn verkar vara oföränderlig och därmed förutsägbar. Det är som att det finns en färdig mall på redaktionerna för hur den ska berättas.
Titta bara på de första reaktionerna efter terrordådet på Utøya. Kort efter att händelsen nått Dagens Nyheters redaktion publicerade tidningen den ”förväntade” versionen. ”Attentatet i Oslo blir en dyrköpt väckarklocka för det norska samhället” skrev tidningen. Norge hade avstått från att införa skärpt lagstiftning i samarbete med EU mot terrorismen.
Som ett öppet sår
Idag går texten inte att hitta på DN:s hemsida. Antagligen för att det blev så fel. Det var varken al-Qaida eller en muslim som hade utfört dådet.
När statsministern Fredrik Reinfeldt höll ett jultal några dagar efter händelsen på Drottninggatan sa han att ”vi ska vara på det klara med att det finns utmaningar mot vår frihet och över vad som händer när en självmordsbombare kliver in i det svenska folkhemmet”. Han påminde också om att terrordådet hade med religion att göra och att det vilar ett ansvar på alla svenska muslimer att upptäcka och hantera radikaliseringar.
I dag syns inga spår på brottsplatsen, men kvar finns ett öppet sår som behöver läka. Terrorismen drabbar muslimer. Kanske mest av alla. Å ena sidan som måltavlor i länder som Irak och Afghanistan. Men också när de kollektivt får bära skulden för den terror som utförs i de europeiska länderna.
Kastade sina skor mot Breivik
I rättegången mot Breivik satt en ung kille vid namn Hayder Mustafa Qasim och lyssnade i salen. Han hade rest från Irak till Oslo för att närvara under rättegången mot Breivik. Hans yngre bror, Karar, hade kommit som ensamkommande flykting till Norge vid 16 års ålder. Han var en av dem som Breivik sköt till döds på Utøya. Vid ett tillfälle kastade Hayder sina skor på Breivik där han satt som åhörare. Det väckte medias uppmärksamhet. Men Haydar bad journalisterna att glömma skorna och komma ihåg lillebror i stället.
Lillebror Karar, som hade sökt skydd i Norge från krigets terror i Irak.
Jag går på Drottninggatan och andas in julstämningen. Lättad över att jag inte befann mig på fel plats den 11 december 2010. Men lättnaden byts snabbt ut mot en klump i magen. Jag blev inte offer för terrorn men vad händer nästa gång någon begår ett brott i islams namn?
Hur länge till kommer Sveriges muslimer behöva ta avstånd från något de inte har gjort?