En revolutionär lämnar banken
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2002-04-18
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Trotskij, den avväpnade profeten, mördad av Stalin för mer än sextio år sedan, har återuppstått under det något bleka franska presidentvalet. Han, eller snarare hans ande, är på väg att blåsa bort Lionel Jospins länge väntade valseger.
Jospins egen karriär inom trots-kismen har skuggat den hederlige, lutheranen och socialdemokraten.
Franska väljare, ständigt toleranta, har överseende med tillfälliga passioner. Ett större problem för Jospin är att det trotskistiska spöket bokstavligen jagar honom genom landet och sliter väljare från honom. Spöket (ingen nedvärdering) heter Arlette Laguiller. Glödande revolutionär, trotskist och nypensionerad banksekreterare.
Hon skrev maskin åt Crédit Lyonnais, en bank som med överdriven framgång illustrerar kapitalistisk galenskap.
Arlette, hon är en av ytterst få franska politiker som kallas vid förnamn, föddes samma år som Trotskij slogs ihjäl.
Hennes hälsningsfras på valmötena lyder: ”Arbeterskor, arbetare.” Tv:s satirprogram älskar frasen. Arlette har blivit folkkär, sitter i EU-parlamentet och nuddar vid tio procent av rösterna inför söndagens omgång av presidentvalet.
Jag har lyssnat på henne varje valrörelse sedan 1974, hennes debutår, dessutom första gången en kvinna ställde upp i presidentval.
Mycket lite har förändrats. Samma korta svarta hår och energiskt effektiva kroppsspråk.
Budskapet är intakt: Kapitalismen är rutten, Sovjet var inte kommunistiskt, 68-upproret var småborgerligt, den europeiska vänsterns ledare – Jospin och kommunisten Robert Hué – förråder arbetarklassen, och demokratin av i dag är ett borgerligt bländverk. Teserna hamras hem med hjälp av noga utvalda konkreta exempel.
Hennes parti, rakt av översatt till Arbetarkamp, är elitistiskt, hierarkiskt och litet. Länge lett av en förmögen man i läkemedelsbranschen. Partikontor existerar inte, kontakter får tas via partitidningen. Den gamla ”enterismen”, alltså att nästla sig in i andra organisationer för att ta över dem, praktiseras ännu. Arlette själv rensades på så sätt ut ur den största landsorganisationen. Hängivenheten hos aktivisterna är stor, det civila livet, ofta familjen, väljs bort. Närvaron är självklar vid strejkaktioner, nedläggningar och demonstrationer.
Förbjud företagsnedläggningar, säger Arlette. Hon kan med viss betänketid också försvara proletariatets diktatur. Besynnerligt. Gåtan är dock en annan. Varför lockar hon miljontals väljare? Till en del för att hon tar den marginaliserade arbetarklassens och de socialt exkluderades utsatthet på allvar.
Klasskamp i stället för apati och missnöjd främlingsfientlighet. Hon har – från vänster – övertagit kommunisternas roll (och många av dess väljare) som oppositionens och ”motståndssamhällets” parti.
När Jospin ekade Tony Blair och sa att hans kampanj inte skulle ha socialistisk prägel, knaprade Arlette åt sig ytterligare sympatisörer. Numera presenterar sig Jospin som ”väns-terns man”. Han har lyssnat på Arlette och kanske påmint sig Trotskij.