Öppenhet och demokrati – svaret på Irlands nej

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Varför röstade irländarna nej till Lissabonfördraget?

De var rädda att förlora jobbet och skyllde på globaliseringen, kommer några att säga.

Folk var okunniga, lär vi få höra. Därför gick nej-sidans skrämseltaktik hem.

Jag gillar EU och hoppades på ett irländskt ja. Beslutsreglerna måste ändras för att Kroatien och andra länder ska kunna bli medlemmar. Det är viktigare än att Lissabonfördrag-et innehåller tveksamma avsnitt om försvarssamarbete och terrorbekämpning.

Men det är felaktigt och odemokratiskt att skylla resultatet på att nej-väljarna skulle ha varit dummare än ja-sägarna.

När jag var på Irland förra veckan hörde jag knappt ett enda tydligt ja-argument för Lissabonfördraget. Det var mycket prat om Irlands roll i Europa, om att lita på partiledare och experter.

Ok, en ledande politiker i Labour förklarade varför rättighetsstadgan är bra för kvinnorna, LO-ordföranden berättade om löntagarnas rättigheter. Det var ändå undantag i mängder av intetsägande ja-affischer och broschyrer.

Nej-sidan talade om innehållet, om artiklar i fördraget. Inte alltid sanningsenligt men ofta närmare väljarna.

Det starkaste argumentet, utvidgningen, har ja-sidan inte velat använda. Fler medlemmar är inget populärt budskap på Irland, trots att invandrad arbetskraft bidragit till den keltiska tigerns ekonomiska under.

När EU håller toppmöte nästa vecka kommer många att vilja gå vidare.

– Det viktigaste är att ratifikationen fortsätter i andra länder, sa Frankrikes europaminist-er i går.

Så lät det också när irländarna sa nej till Nicefördraget år 2001, men på något sätt måste Irland med på vagnen. Det mest sannolika är en speciallösning som gör att irländarna kan rösta en gång till, men det är ingen självklar väg.

Alternativet, att genomföra en ny grundlag utan Irland, är juridiskt komplicerat.

Sverige är ett av de länder som kommer att vara under press att fortsätta som planerat. Det kanske inte blir så enkelt.

– Sverige måste till att börja med dra i handbromsen när det gäller vår egen process, sa Mona Sahlin i går.

EU-ledarna borde också bekymra sig för ointresset. Jag tänker på vad en äldre man sa när jag besökte ett lokalt valmöte utanför Dublin:

– Jag förstår inte det här fördraget, och eftersom jag inte förstår tänker jag rösta nej.

Han var ingen dumskalle men gillade inte att bli pådyvlad något som det fanns små chanser att begripa. När Frankrike och Nederländerna fällde EU-konstitutionen lanserade Margot Wallström sin plan D för demokrati. Hon ville se en genomgripande förändring av EU:s sätt att arbeta. Medborgarna skulle ha en verklig chans att påverka, makthavarna lyssna bättre.

Hennes chef, José Manuel Barroso, valde en annan väg. Trots att Wallström fått igenom några förbättringar är mycket kvar vid det gamla. EU ska säljas till befolkningen.

Resultatet på Irland visar ännu en gång att det inte fungerar.

ME