Svenskar vet knappt något om Ryssland
I morgon inleds Folk och Försvars rikskonferens i Sälen. Högdjuren duggar tätt, Stefan Löfven, Ulf Kristersson, Margot Wallström och Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg talar alla redan första dagen.
Men elefanten i rummet står inte på programmet. Likt mörkrets furste, "Han-som-inte-får-nämnas-vid-namn” i J. K. Rowlings böcker om Harry Potter omtalas inte Vladimir Putin eller Ryssland.
Ändå är han gåtan i Folk och försvars mitt. Vart är Ryssland på väg? Vad vill dess ledare? Hur tänker intelligentian?
Vi vet inte.
Och med "vi" menar jag inte de experter som ägnar dag och natt åt att förstå utan vårt samhälle som helhet. Vi har inte varit uppmärksamma. Nästan ingen talar ryska eller följer ryska tidningar och kulturdebatt. Få har ens besökt Ryssland.
Oj, invaderade Putin Ukraina
Det bidrar säkert till att vår säkerhetspolitik blir så ryckig. Oj, föll Sovjet ihop. Oj, har Moskva rustat militären upp nu igen. Oj, invaderade Putin Ukraina.
Oj, oj, oj, det kunde vi väl aldrig tro.
I Vi och dom - om Ryssland som idé (Wahlström & Widstrand 2017) försöker Rysslandskännaren Bengt Jangfeldt med kärleksfull hand råda bot på okunskapen.
Han tecknar bilden av en vågrörelse, ett land splittrat mellan önskan att vara del av västerlandet och samtidigt dess hårdaste rival.
Slitet mellan "Euroasien" och Europa.
Den ryska idén
Bengt Jangfeldt tecknar lättillgängligt idéhistorien bakom "Den Ryska idén", ett begrepp myntat av Fjodor Dostojevskij: föreställningen om Ryssland som annorlunda - en egen form av civilisation.
Jangfeldt börjar i tsar Peter den stores 1600- och 1700-tal. När Peter besteg tronen levde Ryssland kvar i medeltiden. Men hårda nypor vred han landets blickar västerut, grundade en ny huvudstad, Sankt Petersburg vid Östersjön, förbjöd skägg och byggde en flotta av västerländskt snitt.
Efter hans död 1725 slog pendeln tillbaka österut och Ryssland vände sig inåt. Men med Katarina den store 1762 kom den europeiska upplysningen till Ryssland. Hon läste gärna franska filosofer men reformerade aldrig självhärskardömets grund - att tsaren och staten var ett.
Det europeiska Ryssland stod på sin topp 1814 när tsar Alexander I besegrade Napoleon och i triumf tågade genom Paris. Officerarna tog med sig farliga liberala idéer hem.
Svänger mot Eurasien
Men ryska tänkare vred än en gång pendeln inåt. Den franska revolutionens frihet, jämlikhet, broderskap blev i deras tappning ortodox tro, folk och envälde.
Ryssland var andligare, mer högstående än det individualistiska, sekulära och moraliskt dekadenta väst, ansåg man.
Det är denna särart Vladimir Putin återknyter till. Både den franska revolutionens frihet och Sovjets Marxism är västerländska idéer. Putin blickar i stället inåt, mot Euroasien.
Men, och det är här Bengt Jangfeldt ändå blir lite hoppfull, pendeln har inte stannat. Den ryska historien präglas av lappkast där den nya tsaren upphäver vad den förra beslutat.
Och inte heller tsar Vladimir Vladimirovitj Putin kommer att regera för evigt.