Vår statsminister är som en gnällig 3-åring
Stackars, stackars Fredrik Reinfeldt. Allt går honom emot just nu. Dumma, dumma svenska folket som inte gav honom en egen riksdagsmajoritet i höstas, fastän det var det han ville ha. Det är deras fel att jobbskatteavdrag efter jobbskatteavdrag nu inte seglar obefläckade genom riksdagen, som förra mandatperioden.
Som en gnällig treåring står han där, och tittar förorättat på kompisarna i sandlådan. Det är inte rättvist. Pappa, jag hade regeringsmakten fööörst!
Buhu, buhu.
Det är nästan så man längtar efter en politikens Anna Wahlgren – annars inte min favoritpedagog – som kunde komma och styra upp lite. En femminutersmetod för förorättade statsministrar, kanske? Du får stå här och skrika dig blå ett tag Fredrik, jag går ut och stänger dörren så länge. Det kanske skulle leda till lite hyfs och disciplin.
Men vänta nu. Fredrik Reinfeldt är vuxen. Han är 45 år gammal, inte tre. Han är statsminister. Han kan inte skylla på svenska folket, talmannen, Gustav Fridolin, Åsa Romson, Håkan Juholt eller ens Jimmie Åkesson när saker går honom emot.
Fredrik Reinfeldts jobb är att sy ihop majoriteter i riksdagen för sin politik. Det har han, sedan valet i höstas, högaktningsfullt struntat i. Han är van att styra
i majoritet, och tillsammans med Anders Borg bestämma allt själv. Inte ens de små stödhjulen i regeringsalliansen får igenom några av sina förslag. Det är så klart inte kul att tvingas börja kompromissa med socialdemokrater eller miljöpartister.
Men hallå? Vem sa att det skulle vara kul?
Sverige har sedan enkammarriksdagens införande 1971 haft majoritetsregeringar tre gånger. Under regeringarna Fälldin. Och så under Fredrik Reinfeldt 2006–2010. Alla andra statsministrar har regerat i minoritet och tvingats kompromissa. Ingvar Carlsson pressades hårt av folkpartiet kring uppgörelsen om skattepolitiken 1990, men valde samarbete före nyval. Carl Bildt tvingades av Bengt Westerberg att bjuda in Ingvar Carlsson för att komma överens om ett krispaket. Efter valet 1994 kohandlade Socialdemokraterna med Centerpartiet. Pensionsöverenskommelsen, Riksbanksuppgörelsen, Socialdemokraternas samarbete med Vänster- och Miljöpartiet efter valet 1998 – alla har betingat ett högt politiskt pris för sittande regering.
Tror någon att det var kul? Att det inte hade varit roligare att få bestämma själv? Att Miljöpartiets friår var en härlig reform för Göran Persson att tugga i sig?
Det var inte roligt. Men nödvändigt. Och genomfördes eftersom regeringsunderlaget var bräckligt, och av respekt för folkviljan.
Det är det som skiljer vuxna statsministrar från treåringar.