Sverige ska vara ett invandrarland
26 januari 2016. Flyktingkrisen
Fredagen den 13 november förra året skrev Erik Nilsson, statssekreterare med samordningsansvar för flyktingkrisen, ett inlägg på Facebook.
Senare på kvällen slog terrorn till i Paris och allt annat sjönk undan.
Hade inte det hänt hade troligen det där inlägget fått större uppmärksamhet.
Så här skrev Erik Nilsson bland annat:
”Vi klarar ett stort flyktingmottagande i Sverige. Jag tror själv att vi uthålligt skulle kunna klara att ta emot och integrera 100–150 tusen människor per år. Vi behöver förbättra mottagandet, bygga flera bostäder, anpassa utbildningssystemet och arbetsmarknadspolitiken till de nya förutsättningarna, men vi kan klara det. Men mer än 10 000 asylsökande i veckan varav drygt 2 000 barn utan vårdnadshavare – det klarar vi inte!
I alla fall inte om de människor vi tar emot ska kunna få drägliga liv och rimliga möjligheter i sitt nya land.”
Elva dagar senare gjorde regeringen helt om i migrationspolitiken.
Inlägget är väl värt att läsa i sin helhet. Om inte annat för att det sätter fingret på en svaghet i argumentationen på denna ledarsida.
Hösten 2015 var dramatisk.
Antalet asylsökande ökade till historiska nivåer och kapaciteten i mottagningssystemet slog i taket.
På Aftonbladets ledarsida valde vi att i detta läge stenhårt argumentera för asylrätten.
Vi gjorde det eftersom vi trodde att Angela Merkel skulle baxa EU framför sig och se till att ansvar togs och gemensamma regelverk skapades.
Det hade varit det enda anständiga och rationella.
Men Merkel misslyckades. I stället uppstod en tävling mot botten där Sverige, Tyskland och ett par länder till var de enda länder som tog emot människor på flykt.
Aftonbladets ledarsida har aldrig förespråkat fri invandring. Nationalstaten behövs för att organisera politik och välfärdssystem.
Däremot bottnar vår syn på migrationspolitiken i en historisk förståelse av vad som händer när länder stänger sina gränser för människor på flykt.
Sverige som vände ryggen mot de judiska läkarna på 30-talet med en blandning av rasistiska och förment ekonomiska argument. Kriget på
Balkan, när vi två år före folkmordet i Srebrenica införde visumtvång för flyktingar från Bosnien.
De rättigheter som etablerats för människor som flyr från krig går tillbaka till andra världskriget och Europas erfarenheter av krig och massflykt. De har under andra halvan av 1900-talet omsatts i lagar, konventioner och regelverk.
Dessa principer är värda att värnas och det övergripande målet bör vara att i samarbete med andra länder komma tillbaka till ett läge där de efterlevs.
Frågan är hur Sverige ska agera under tiden.
Sverige kan inte på egen hand upprätthålla asylrätten. Historiskt har vår humanistiska hållning fungerat tack vare EU:s gränser. I ett läge där dessa i praktiken inte upprätthålls och andra länder vägrar att ta ansvar, måste Sverige formulera en egen strategi.
I dag låter det ibland som om debatten – grovt beskrivet – står mellan fri invandring och allt mer stängda gränser. De stora politiska aktörerna, inklusive regeringen, glider alltmer åt det senare. Den offentliga diskussionen har kapats av undergångsprofeter.
Idén om Sverige som ett välfärdsland har nationalstaten som förutsättning. Och ja, den kräver fungerande kontroller. Antingen vid EU:s eller Sveriges gränser.
Men en modern, progressiv vision om Sverige i världen innebär också att rusta vårt land för att vara en fristad för människor på flykt och att bejaka den öppenhet som bidragit till att göra oss till en av världens starkaste ekonomier.
Sverige ska vara ett invandrarland. På många sätt är vi redan det. En av fem svenskar är antingen själva födda utomlands, eller har föräldrar som är det. Ändå har denna nya nationella identitet inte riktigt sjunkit in.
Vårt svar på vad Sverige nu bör göra finns i det där Facebookinlägget. Vi bör bygga kapacitet för att ta emot upp till 100 000 asylsökande per år under de närmaste åren – och system för att se till att de som får stanna har bästa möjliga förutsättningar att komma in i det svenska samhället.
Att göra ett sådant åtagande skulle vara offensivt. Det kräver att mottagningssystemet ställs om, att bostäder byggs, att skolan och välfärden får kraftiga och permanenta resurstillskott. Det kräver politisk vilja, en idé om jämlikhet i integrationspolitiken och stora samhällsinvesteringar.
För nej, Sverige ska inte acceptera andra klassens medborgare eller att vissa har fler rättigheter än andra.
En logisk följd av detta resonemang blir att säga absolut nej till det skadliga systemet med tillfälliga uppehållstillstånd. Det försvårar integration och effektiva vägar in på svensk arbetsmarknad – något som till varje pris bör undvikas. Dessutom stänger de tillfälliga uppehållstillstånden av vägen för familjeåterförening, och därmed ett av få sätt för barn och kvinnor att få sin asylrätt prövad i stället för att riskera döden på Medelhavet.
Det innebär också att om situationen åter blir som i höstas, då måste Sverige kunna säga att andra länder i EU behöver göra mer. I ett sådant läge, och så länge EU:s gränser inte fungerar, bör tillfälliga id-kontroller till nöds accepteras.
Migrationsfrågan är sedan i somras central. Samtidigt verkar ingen riktigt få fatt på den. Politiken läggs panikartat om, retoriken kollapsar. Målet från regeringen verkar vara att pressa ned antalet asylsökande så långt det går och skruva upp pratet om tuffa tag tills det tjuter i öronen.
Skattesänkarhögern utnyttjar läget för att lägga fram förslag om lönesänkningar och villkorad välfärd.
En modern socialdemokrati – gärna i armkrok med socialliberaler – måste hitta ett eget svar på flyktingkrisen, och göra den till en del av sitt projekt. Det handlar om integrationspolitik som bygger på jämlikhet, om kraftfulla investeringar och ett flyktingmottagande som är generöst och effektivt.
Migrationsströmmarna kommer inte att minska, krigen inte ta slut och globaliseringen inte upphöra. Båtarna kommer under överskådlig framtid att fortsätta lägga ut med kurs mot Europa.
Så vad bör Sverige göra?
Sanningen är egentligen ganska enkel. Om vi långsiktigt ska kunna stå upp för öppenhet och anständighet och ta emot fler flyktingar än andra länder, så måste både vårt mottagande och vår integrationspolitik fungera på ett annat sätt än i dag.
Följ Aftonbladet Ledare på Facebook för att diskutera vidare och hitta andra spännande ledartexter.