Kanske kan det bli som i filmen

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Året är 2013. Ett förödande krig har drabbat den amerikanska kontinenten. Alla viktiga samhällsfunktioner är utslagna och anarki råder. De isolerade grupper av människor som kämpar för sin överlevnad hålls isolerade från varandra av ett rövarband. Bandet bygger sin makt på bristen på kommunikation.

Avstampet för Kevin Costners film ”The Postman” från 1997 är inte särskilt originellt. Den är ännu en av alla dessa ”efter kriget”-dystopier som skildrar en framtid där våld och barbari tagit över. Ska sanningen fram är Costners film dessutom riktigt dålig. Pretentiös och på tok för lång.

En katastrof, skrev Aftonbladet när filmen gick på biograferna.

Ändå kommer jag att tänka på ”The Postman” när de märkliga turerna kring den svenska posten nu åter diskuteras.

I filmen kliver nämligen en ensam hjälte in på scenen. Kevin Costner hittar en postväska full av outdelad post och en sliten brevbärar-uniform. Den gör honom till en symbol för tiden före katastrofen.

Drömmar och förhoppningar knyts till brevbäraren och tanken på en tid när människor kunde nå varandra med ett enkelt brev. Costner blir ledare för en motståndsrörelse vars främsta motto är: Posten måste fram! Brevbärarna som symbol för hopp, men också som källa till mod i kampen för att återcivilisera tillvaron. En ståtlig tanke.

I måndags fick Postens vd Lennart Grabe sparken. Styrelsen tyckte tydligen att de till sist fått en affär för mycket på halsen.

Under Grabes år som vd har förändringarna duggat tätt. Med sin bakgrund i Ericsson tillsattes han för att rensa ut Postens myndighetskultur. Det har han gjort, och liksom i det privata näringslivet så är det bantning av verksamheten, utförsäljningar och entreprenader som varit nyckelorden.

Paket får vi numera hämta på Ica eller hos tobakshandlaren. I de traditionella postkontoren bedrivs ”kassaservice”. Postgirot är sålt, dessutom via ett dotterbolag i Holland för att minska skatten.

Grabe ville också bli av med brevhanteringen. En konsultrapport föreslog för en månad sedan att brevutbärningen skulle läggas ut på entreprenad.

I enlighet med den nya varumärkesideologin tycks mottot vara att hålla sig så långt borta från det som verkligen skapar värde som möjligt.

Facken gick naturligtvis i taket. Det är ju medlemmarnas jobb det handlar om. Men vanliga människor har också blivit rasande. En Post som inte delar ut brev, säljer frimärken eller levererar paket? Det är inte den samhällsservice människor väntar sig av Posten.

Nu återstår att se om ledningsbytet innebär en tillnyktring. Den styrelse som under åren lagt ut riktningen sitter kvar. Något brott med övertron på marknaden har vi nog inte sett.

Å andra sidan talas det nu om att lyfta fram servicenivå och personalhänsyn snarare än de rena lönsamhetskraven. Kanske kan Posten åter blir en symbol för en fungerande samhällsservice.

Som i ”The Postman”!

Ingvar Persson