Äldre blir av med halva mackan – bara ovärdigt
Det är dags att spetsa öronen, Svantesson
Ingen har missat att det är kris i den svenska vården. På universitetssjukhuset i Lund ska hundratals tjänster bort. Regionerna i Värmland, Sörmland och Östergötland talar om hundratals tjänster som inte kommer att besättas. Och på Sahlgrenska i Göteborg kan 2 000 tjänster behöva sparas bort.
Sjukvården är dock långt ifrån den enda delen av välfärden som befinner sig i kris. I en enkät från fackförbundet Kommunal som Kommunalarbetaren skriver om uppger mer än hälften av arbetsplatsombuden i äldreomsorgen att det kommer att bli besparingar i år.
Sämre scheman, mindre bemanning och i många fall ett totalt stopp för vikarier
För personalen betyder det sämre scheman, mindre bemanning och i många fall ett totalt stopp för vikarier. Vad det betyder för de som jobbar i ett av samhällets viktigaste och absolut tuffaste yrken kan vi andra bara föreställa oss.
Redan innan besparingarna sa mer än hälften av kommunals medlemmar inom äldreomsorgen att de funderade på att byta yrke. Priset i form av försämrad hälsa och försakat familjeliv kändes för högt.
För de äldre som har sitt hem på äldreboendet betyder besparingarna förstås mindre stöd och större otrygghet. Det berättas om chefer som uppmanar medarbetare att inte prioritera trygghetslarm för att undvika övertid.
Besparingarna leder också till andra, ännu mer påtagliga saker.
I kommunals enkät talas det om mindre matportioner och äldre som serveras en halv smörgås istället för en hel.
Vad är det för samhälle som sparar genom att låta en gammal människa få en halv smörgås istället för en hel? Hur prioriterar vi när vi lägger ännu mer ansvar på en yrkesgrupp som redan går på knäna?
Som så många andra har jag på senare tid personligen sett vad äldreomsorgen betyder. För den som inte längre kan klara vardagen på egen hand, men också för alla anhöriga. Omsorgen om de äldre är faktiskt ett mått på samhällets anständighet.
Till sist nådde varningsropen från vården till och med fram till regeringen. Tidöpartiernas ledare lovade att vårbudgeten ska innehålla sex extra miljarder till vården.
Välkommet men långt ifrån tillräckligt blev reaktionen. Regeringen kommer också i fortsättningen att plågas av frågor om sjukvårdens finansiering.
Kommunernas situation är kanske inte lika utsatt som regionernas, men landets kommunpolitiker kommer inte att klara äldreomsorgen, eller skolan, utan statliga pengar.
Frågan är om också nödropen från äldreomsorgen når fram till regeringskvarteren och in i finansdepartementets ljudisolerade kammare? Äldre i behov av stöd har knappast samhällets starkaste röster. Inte de som arbetar inom äldreomsorgen heller. Men besparingarna i kommunerna påverkar oss alla, förr eller senare.
Det gör Elisabeth Svantesson klokt i att lyssna på.