Bra att tvinga barn gå längre i skolan
I grunden handlar det om människosyn. Bara för att man inte är medelklass är man inte dum i huvudet.
Nu börjar alternativen i skolpolitiken klarna. I dag gjorde Socialdemokraterna ett utspel om att utöka skolplikten till att innefatta även gymnasiet.
Förslaget står i skarp kontrast till Jan Björklunds (FP) ettåriga gymnasium och sänkta teoretiska krav på de yrkesförberedande utbildningarna.
Redan i dag är det väldigt svårt att få jobb utan gymnasiekompetens. Dessutom stängs dörrarna för den som vill sadla om senare i livet. I praktiken är gymnasiet redan en del i skolan för de allra flesta. Men för de som av olika skäl hamnar utanför eller hoppar av blir resultatet ofta utanförskap och missade livschanser. Att utöka skolplikten till att även omfatta gymnasiet är därför ett naturligt nästa steg.
Samtidigt måste en utökad skolplikt kompletteras med tillräckliga resurser så att alla verkligen får chansen i praktiken.
I grunden handlar det om människosyn. Bara för att man inte är medelklass är man inte dum i huvudet. Alla ska få möjligheten att läsa vidare om de vill utan att begränsas av pengar, föräldrarnas bakgrund eller fördomar. Även inom yrkesförberedande utbildningar behövs goda kunskaper i allt från matematik, svenska och engelska till mer specialiserade teoretiska ämnen.
Jan Björklund har nu genomfört sitt skolexperiment i full skala i över sex år. Kärnan har varit att man tidigt ska sortera elever och satsa mer på eliten. Resultatet är fiasko. Skillnaderna har ökat och enligt Skolverket är resultaten i skolan allt mer beroende av föräldrarnas bakgrund. Segregationen ökar och resultaten i bland annat matematik och läsförståelse sjunker.
I riksdagen sa Jan Björklund nyligen att resultaten kommer bli ännu sämre.
Till och med folkpartiets mediala flaggskepp, liberala Dagens Nyheter, tycker att Jan Björklund borde börja tänka på refrängen.
Socialdemokraternas förändrade inriktning är viktig. För tio år sedan förde partiet en diskussion om betyg verkligen var nödvändiga. Partikongressen sa nej till nationella prov vilket gav Jan Björklund ett fenomenalt vapen i valrörelsen 2006.
Mycket av den kritik Jan Björklund riktade mot Socialdemokraterna upplevdes som berättigad av väljarna.
Nu är rollerna omvända. Även om Jan Björklund hade poänger i sin kritik av skolpolitiken har hans egen politik bevisligen inte fungerat. I opposition var han de enkla lösningarnas och dramatiska slagordens man. Det var effektivt. Men i regeringsställning blev det för tunt, för mycket åsikter och för lite förankring i pedagogisk kunskap.
Att Socialdemokraterna nu kan angripa Björklund för att misslyckas med skolans kunskapsuppdrag är därför bestickande. Särskilt när kritiken har stöd i forskning och internationella studier.
Om Jan Björklund fortsätter på den inslagna linjen kan skolfrågan bli ett lika stort sänke för regeringen 2014 som den var för Socialdemokraterna 2006.