Kristdemokraterna en grupp vikarier
Alf Svensson är något av en superriksdagsman. Han är vald nio gånger – bara i det senaste valet. Så faller nämligen personvalet ut. Svensson som kandiderar i flera valkretsar känns igen av väljarna som kryssar för honom. I elva fall räcker det för att komma över personvalets åttaprocentsspärr, i nio till en riksdagsplats.
Svensson kan, sina kvalitéer till trots, inte fylla mer än en riksdagsbänk. Den från Jönköping. Det innebär att en fjärdedel av de kristdemokrater som nu sitter i riksdagen ersätter honom. Kristdemokraterna erövrade 33 mandat i den nyvalda riksdagen. En riksdagsgrupp av vikarier.
Det svenska systemet med personval brukar kritiseras för att vara otydligt. Det får för liten effekt och väljarna kryssar för lite, heter det.
Exemplet med krisdemokraterna visar att det inte är sant. För ett parti där ledarkulten nästan drivits till kinesiska nivåer innebär personvalet en möjlighet att exponera ledarens lyskraft ytterligare.
Men är det inte att lura väljarna? De kryssar för partiledaren men får någon vars namn de aldrig hört. Väljarna röstade på Alf Svensson och fick Alf Svensson-partiet. I ärlighetens namn ska det sägas att nio andra kristdemokrater valdes på ett personligt mandat. Dock bara en gång var. De personvalda krisdemokraterna är fler än Svenssons ersättare.
Miljöpartiet låter också sina ledande namn finnas på flera listor. Maria Wetterstrand är vald till fem riksdagsplatser, Åsa Domeij till fyra. Inte illa av företrädarna för ett parti som bekämpar politikens personfixering.
Ett annat exempel på att personvalet påverkar partierna finns i vänsterpartiet. Partiet är inte överdrivet entusiastiskt över personvalssystemet. Även om demokratisk centralism inte på länge varit den svenska vänsterns bästa gren, sticker det ändå i ögonen att låta väljarna överpröva partiorganisationens rangordning.
Ändå har tolv vänsterpartister lyckats passera personvalets spärr, några till och med två gånger. Med vänsterns sammanlagt 30 mandat blir personvalets genomslag till och med större än hos kristdemokraterna.
Vänsterpartiets väljare har fått chansen att göra ett inlägg i den interna dragkampen om partiets framtid. Ska vänsterpartiet utvecklas i realpolitisk riktning med delad regeringsmakt som mål eller riskerar partiet att förfuska de höga idealen i den gråa dagspolitiken?
Väljarna tycks vilja ha vänsterpartiet i realpolitiken. På annat sätt är det svårt att tolka att till exempel Karin Svensson-Smith i Lund lyckades bli vald, trots att den lokala partiorganisationen petade ner henne från valbar plats.
Svensson-Smith är som sagt inte ensam om att ha fått ett direkt mandat från vänsterväljarna. Det gäller också till exempel Lennart Beijer, Johan Lönnroth och Lars Bäckström, alla samarbetsinriktade pragmatiker.
Kanske är inte personvalet fullt så tandlöst som det ser ut. Det drar i alla fall in oss som väljare i partiernas personkult och fraktionsstrider.