Vi blir så rädda för att vi vill leva

I en gammal resehandbok från Barcelona listar en anonym skribent några anledningar till varför man bör besöka La Rambla, Barcelonas myllrande gågata. Det är ett matparadis, det är en mångkulturell smältdegel, det är en fantastisk plats att möta nya människor som vill prata om allt från Picasso till Peterpeppar.

Ses som dömda

Det är trångt, det sjuder av liv, det är varmt, det är svettigt. Människor irrar runt, ibland till synes planlöst och de pratar spanska, katalanska, arabiska, svenska och japanska. Det är en beskrivning som provocerar.

Den öppenhet och den frihet som manifesteras på platser på La Rambla tolkar auktoritära med nödvändighet som svaghet. Att vi inte marscherar i takt, att vi inte delar samma mål när vi går ned för den tolvhundra meter långa gatan ses av olika extremister som att vi och det samhälle vi tillsammans utgör är dömt.

De har fel.

Torsdagens bilder från Barcelona är fruktansvärda. En skåpbil som plöjt in i folkmassan. Sommarklädda människor som slängts runts. Blod. Död. Och så det förbannade Islamiska staten som tar på sig dådet.

Slakten i Barcelona kommer ge Europas politiker och väljare ytterligare en förevändning att diskutera hur vi bäst skyddar oss från terrorismens blodtörst. Vi kommer att kräva att människor ska värnas mot oprovocerat våld. En del åtgärder kommer verka rimliga, andra orimliga. Och vi kommer att diskutera det, vi kommer att vara oense. Vi kommer att väga öppenhet mot repression, integritet mot skydd. Och vi kommer att gå vidare.

Vi går vidare

Så går det ju till i våra öppna, demokratiska, dynamiska samhällen.
Samtidigt får vi inte glömma att de återkommande attackerna mot vårt samhälle - från Utøya till Berlin, från Stockholm till Paris, från London till Nice - gör något med oss. Utanför Åhléns i Stockholm har en ärrbildning uppstått. På La Rambla har någon försökt slita sönder det täta nät av förtroende och hänsyn som bygger framgångsrika stater, kulturer och samhällen.

Sådant gör oss rädda. Nervösa. Vi ser oss över axeln.

Vi blir rädda för att vi - till skillnad från dem som med knivar, bomber och fordon vill visa hur mycket de hatar oss - värderar våra liv i dessa mångsidiga, fria, ofullkomliga samhällen.

Nervositeten visar att det mål terrorister har - att störta vårt sätt att leva - är långt borta.


Följ Aftonbladet Ledare på Facebook för att diskutera vidare och hitta andra spännande ledartexter.