Utspelen gör oss dummare
2 SEPTEMBER 2013. Höstbudgeten
Så är det då dags, lika säkert som högsommarens blommor vissnar och kvällarna blir mörkare. Vi har kommit in i den period då regeringens ministrar vill få oss journalister att skapa rubriker om större eller – oftast – mindre nyheter ur den kommande budgeten.
Skedmatningens tid är här.
I går lovade Jan Björklund Skolinspektionen en blygsam men välbehövlig förstärkning, men redan i förra veckan berättade Erik Ullenhag att kommuner som tar emot många flyktingar ska få större statsbidrag. ”Prestationsbaserad” kallar han den nya ordningen, som innebär en dryg miljard till kommunerna under de närmaste tre åren.
Det är en stor nyhet, i alla fall jämfört med Ullenhags andra utspel förra veckan, 20 miljoner för att bekämpa främlingsfientligheten under fyra år.
Anders Borg hade nog ingen aning om att han lovat ut de pengarna.
Annie Lööf har berättat om sänkta egenavgifter för 500 miljoner, men också att hon hade fel om att avskaffa den andra sjuklöneveckan.
– Att i detta läge plocka bort själva ansvaret är inte rätt väg att gå, sa Annie Lööf till SVT.
Bara en dryg vecka tidigare tyckte hon precis tvärtom.
Tillfällig tysnad
I fredags läckte själva statsministern ur budgeten. Inför glada ungmoderater i Gävle lovade han 185 miljoner till demokratibistånd. Det hade nog Anders Borg fått veta.
De kommande dagarna borde vi slippa budgetutspel. Stundande presidentbesök och rådande världsläge lägger nog till och med band på folkpartistiska pressekreterare. Men snart börjar det om.
Regeringens försök att portionera ut nyheterna är inte svåra att förstå. Flyktingkommuner, egenavgifter och demokratibistånd försvinner i nyhetsfloden när budgeten väl kommer.
Dessutom erbjuder utspelen regeringspartierna en möjlighet att i alla fall styra rubriker och bilder en smula. Annie Lööfs olyckliga framträdande får räknas som ett undantag.
Smått blir stort
När ministrarna får berätta om en budget som ännu inte finns kan de göra det på den plats de väljer, i det sällskap de väljer och utan att få de frågor journalisterna i vanliga fall skulle ställa.
Sammanhangen försvinner. Stort blir smått, och smått blir stort.
Det är det som är så tråkigt med skedmatningssäsongen. Att tvingas lyssna till ministrar som berättar om sina ”satsningar” gör oss helt enkelt lite dummare.