Tänk om det fanns en bostadsminister
”Min dröm är en trea på Söder och äntligen en dagisplats”.
I låten ”Lisas dröm” från albumet ”Längst därinne är himlen ändå röd”från 1979 av Lasse Tennander beskriver han ungdomars vardagliga längtan.
”Min dröm är rent av självklar, det skulle man ju kunna tro, för den handlar om rätten till arbete, och att få välja var vi vill bo”.
– Det är inte så lätt att ta hem en tjej, eller om man vill festa med kompisarna, säger Johan Rutberg, 21 år, till Ekot.
Själv bor han i sina föräldrars källare i Råneå, trots att han pluggar tre mil därifrån, i Luleå. Och Johan Rutberg är typisk.
Minoritet har eget boende
I går presenterade Hyresgästföreningen rapporten ”Efterlyses: Fler hem för unga vuxna”som bygger på statistik från undersökningsföretaget Skop.
Snart bor en minoritet av unga vuxna i åldern 20 till 27 år i egen bostad. Mer än hälften av landets kommuner, 158 stycken, uppger att de har brist på bostäder för denna grupp.
Enligt Hyresgästföreningen saknar nästan 300 000 unga en bostad. I stället bor de kvar hos föräldrarna, eller hos släktingar.
Problemet är inte nytt och i exempelvis universitetsstäder råder ständig bostadskris för unga.
Ingen politik värd namnet
Det är inte raketforskning varför det blivit så här. Det byggs nämligen väldigt få bostäder vilket i sin tur är en politisk fråga.
Det första regeringen gjorde i bostadspolitiken var att 2007 avskaffa ränte- och investeringsstöden. Varvid nyproduktionen av hyresrätter störtdök. Sedan dess har man i praktiken inte fört någon bostadspolitik värd namnet.
När Aftonbladet lät Sifo undersöka saken kände mindre än häften till bostadsminister Stefan Attefall, KD. Han är lika osynlig som sin politik.
Sverige skulle behöva en riktig bostadsminister och en politik för fler billiga hyresrätter.