Jämlikhet på Sveavägen 68

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Diskretion är påbjuden när socialdemokraterna möblerar till seminarium och utredning om jämlikhet på sitt högkvarter på Sveavägen: ”Syftet med denna rapport är inte att utreda om det är bra eller dåligt med stora inkomstskillnader”, lyder en huvudsats. I en bisats meddelas dock att det ”mellan raderna framskymtar” kritik mot stora inkomstskillnader.

Besvikelser i det egna kollektiva minnet kan vara förklaringen till denna till självutplåning gränsande återhållsamhet. När socialdemokratin räknar fyrtio år tillbaka i tiden möter den inte studentrevolter utan storslagna kongresser om ”ökad jämlikhet”.

60-talet hade beväpnat arbetarrörelsen med handfasta, ofta vetenskapliga, argument mot klassamhället. Per Holmberg, LO-ekonom och teoretikern bakom ATP-reformen, drog igång Låginkomstutredningen och Sten Johansson och hans forskargrupp fyllde i med dittills dolda bilder från folkhemmet: Usla löner, tandstatus som berättade om klasstillhörighet, utestängdhet från offentligheten, förfärande klasshierarkier i utbildningen.

Fackliga ledare som Arne Geijer och Yngve Persson dundrade fram kamp mot klassamhället. Socialdemokratiska studentförbundet städslade Assar Lindbeck till att skriva en text med hårda attacker mot arvsrätten.

Vid det sena 60-talets kongresser låg rapporterna om jämlikheten framdukade och

Alva Myrdal krävde socialiseringar, i varje fall från konsumtionssidan.

De flesta av de flotta idéerna krossades mot realpolitiken och det var i den de flesta socialdemokratiska ministrar kände sig hemma. Sedan kom oljekrisen och jämlikhetspolitiken övergick i krishantering.

På Sveavägen visar föreläsarna i diagram och statistik att utjämningen kuliminerade 1981, då styrde Thorbjörn Fälldin. Ginikoefficienten, som mäter graden av ekonomisk utjämning, slog bottenrekord år 2?000, då härsk-ade Göran Persson.

Jämlikheten kan beskrivas i välfärdspolitiska termer eller som maktrelationer. Den

socialdemokratiska rapporten anlägger den kloke samhällsingenjörens perspektiv. Joakim Palme, som mer än de flesta kartlagt de sociala villkoren i landet, gör de mest utsatta synliga: de sex–sju procent som definierats bort från arbetsmarknaden, illa utbildade ungdom-ar hänvisade till tillfälliga och otrygga jobb och ett betydande antal fattiga ensamstående mödrar.

”Fattigdomen ökar”, sa han och rekommenderade omsorg om ”makronivån”. En professorlig uppmaning att de grundläggande sociala trygghetssystemen måste räddas för de marginaliserades skull. Sånt brukar socialdemokratin klara.

Den försiktiga gårdagsrapporten sprakar plötsligt till med termer som lånade av C Wright Mills: ”Makteliten”. Härskarna inom ekonomin tjänade 2005 fyrtio gånger så mycket som en industriarbetare. Rikedomen växlas ut i fåtalets makt över de många människornas arbete och liv.

Kanske var den kritiken mot kapitalismen ändå huvudbudskapet denna stillsamma dag på partihögkvarteret.