30-talet känns inte långt borta

Minnesdagen för Förintelsens offer Bild från protester i Ungern efter att Jobbik i fjol föreslog registrering av judar som de anser utgör en nationell säkerhetsrisk.

Den 27 januari 1945 befriades förintelselägret Auschwitz-Birkenau av sovjetiska trupper. Det är snart 70 år sedan och allt färre finns kvar i livet med personliga minnen av det som hände under Förintelsen. Ansvaret att aldrig glömma överlämnas till oss andra.

- Förintelsen började inte i dödslägren - den började med ord av hat. Dessa ord av hat blev till vapen i massmordet eftersom goda människor stängde sina dörrar och fönsterluckor och förblev tysta, sa Irlands justitieminister Alan Shatter vid en ceremoni till Raoul Wallenbergs minne i Europaparlamentet i tisdags.

Den internationella minnesdagen för Förintelsens offer i dag handlar om att minnas de sex miljoner judar som mördades av nazisterna. Men det är också ett tillfälle att minnas vad människor är kapabla att göra mot varandra.

Vem stänger vi våra dörrar och fönsterluckor för i dag?

I Malmö har hatbrott med antisemitiska förtecken ökat på senare år. I september detonerade någon en sprängladdning utanför dörren till judiska församlingen. Trakasserier mot församlingens medlemmar är vanliga. De senaste åren har, enligt Sydsvenskan, 480 hatbrott anmälts i Malmö. Utan att det blivit en enda fällande dom.

I Ungern föreslog nyligen Márton Gyöngyösi, utrikespolitisk talesperson för Jobbik, landets tredje största parti, registrering av judar. Han fick backa, men förslaget väcker fruktansvärda minnen. Jobbiks politik riktar udden både mot judar och romer, två grupper som båda drabbades under Förintelsen.

Jobbik och närstående grupper hämtar sin inspiration ur Ungerns historia. Uniformer och symboler är lånade från pilkorsrörelsen som under andra världskriget hjälpte de tyska nazisterna.

I maj 1944 började deportationerna av ungerska judar till Auschwitz. På bara åtta veckor deporterades 437 000 judar dit. Sammanlagt mördades 565 000 ungerska judar i förintelsen.

Det var i just Ungern Raoul Wallenberg var verksam och räddade 10 000-tals undan gaskamrarna. I somras hällde någon grisblod på hans minnesmärke i Budapest och när man pratar med Márton Gyöngyösi känns 30-talet inte särskilt långt borta.

Europas historia är på många sätt fasansfull. Så vad har vi lärt oss av det som hände?

Det viktigaste är kanske att aldrig stänga fönster och dörrar. Att ställa sig upp i tid och vägra acceptera när medmänniskor blir illa behandlade. Att inte låta "orden av hat" som Irlands justitieminister talade om, stå oemotsagda.

Den historia lärdomen är att om vi tror på människovärdet måste vi vara beredda att försvara det, eftersom risken annars är att ingen annan gör det.

Förintelsen började inte i gaskamrarna - men den slutade där.

Följ ämnen i artikeln