En moderat enpartistat
Att ministrar ljuger händer då och då. Som när Annie Lööf (C) för två veckor sedan ljög i konstitutionsutskottet. Eller som när Sten Tolgfors (M) försökte ta sig ur Saudiskandalen med halvlögner.
Problemet är att detta är satt i system. När Anders Borg nyligen kommenterade Socialdemokraternas budgetalternativ sa han:
– Man subventionerar med 10000 kronor samtidigt som man höjer arbetsgivaravgiften med 35 000 kronor och tror att det leder till fler jobb.
Anders Borg vet naturligtvis att S-förslaget är 10 000 per månad, alltså 120 000, men han kör ändå. Med framgång, även om Socialdemokraterna protesterar fick Borg ut sitt budskap, S-politiken ger inga jobb.
Oemotsagda lögner
Allt färre redaktioner har i dag tillräckligt med personal för att kolla fakta. Ofta får lögnerna stå oemotsagda.
Just att regeringen inte talade sanning var en återkommande kritik från Alliansen inför valet 2006. Då gällde det tsunamihanteringen och frågan om statssekreterare Lars Danielsson ljugit. Men det var då det, i dag ljuger ministrar på löpande band utan att någon verkar bry sig. När de avslöjas kallas det ”misstag”.
En annan kritik från Alliansen då var att utnämningspolitiken var partipolitisk. Väl vid makten har sedan de borgerliga partierna utsett sina vänner till olika ”opolitiska” jobb. Som när Maud Olofsson (C) utsåg Centerpolitikern Christina Lugnet till chef för Tillväxtverket. Nyligen utsåg Anders Borg (M) sin före detta statssekreterare Hans Lindblad till att leda den ”oberoende” Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi.
Hemlig finansiering
Ett problem med Moderaterna är att partiets finansiering hållits hemlig. Inför valen 2006 och 2010 tog partiet emot 100 miljoner i bidrag från hemliga givare. Man har också hittills blockerat en lag om öppen partifinansiering.
Samtidigt som bidragsgivarna hållits hemliga har Moderaterna slumpat bort skattefinansierade verksamheter i stor skala. Företag som Carema, Attendo och Kunskapsskolan har tjänat mångmiljonbelopp på politiken.
Sju år till samma läge
Förr kritiserade alltid Moderaterna den facklig-politiska samverkan mellan Socialdemokraterna och LO. Man ifrågasatte att LO gav pengar till Socialdemokraterna och drev tesen att S-politiken var ett beställningsjobb. Socialdemokraternas problem före 2006 var att man till stor del vuxit samman med staten. Det sades att Sverige blivit en ”enpartistat”.
Kritiken var stenhård: Regeringen talar inte sanning. Regeringen missbrukar utnämningsmakten. Regeringen finansieras av mäktiga intressen som ställer krav på gentjänster. Det tog inte Alliansen ens sju år att hamna i samma läge. Makt korrumperar förvånansvärt fort ibland.