”Svältesson” håller på och kväver vår ekonomi
Påsken blir en mager historia – och det finns en ansvarig för det
Varje gång jag ser finansminister Elisabeth Svantesson tänker jag på Anne Wibble. Hon som var folkpartistisk finansminister 1991-94 och under 90-talskrisen tipsade de som levde på a-kassa att inte gå hungriga till mataffären. För då köper man snask och onödiga saker.
Så kan också den politiska arrogansen se ut.
Anne Wibble var objektivt sett mycket kompetent. Hon fick emellertid aldrig efterträda Bengt Westerberg när han avgick som partiledare. För många väljare trodde Ann Wibble var moderat.
Den misslyckade krispolitiken satte sig som en unken lukt som aldrig kunde vädras bort.
Elisabeth Svantessons favoritord är nej. Nej till alla förslag på åtgärder som kan hjälpa folk. Hon vill inte störa Riksbankens arbete med att långsamt kväva den svenska ekonomin.
Hon kan inget göra för kommunerna. “Winter is coming” är hennes budskap. Vi tror henne. Fantasin är för liten, kanske även empatin.
Passivitet har blivit hennes signaturmelodi. Hon kunde inte kalla upp handlarna förrän trycket blev för stort från de rödgröna och verkligheten. Plötsligt satt de där och fikade på finansdepartementet.
Dagarna efter började de påstå sig sänka matpriserna. Inte för att Svantesson tyckt något utan för att verkligheten krävde det.
Nu samlas vi för påsk. För många blir det en mager historia. Allt är dyrare och stora grupper har eller hade mycket små marginaler.
Många försöker upprätthålla sin levnadsstandard med sparade pengar från corona-åren. För vissa är de redan slut. Konsumtionen faller snabbt. Folk äter mindre frukt och grönt. Effekten kommer kunna följas under decennier, synas i skelettet på folk.
Tyvärr har vi en högerregering som förmodligen är västvärldens mest handlingsförlamade. Bakbundna av marknadsliberala idéer, och gisslandramat på Tidö slott gör att de inte kan agera på den akuta kris som nu briserar.
Elisabeth Svantessons återkommande “nej” ger krisen ett ansikte och en ansvarig.
En annan tid med krig och hårda tider var när statsminister Hjalmar Hammarskjöld styrde vårt land 1914-17. Det var första världskrig och svält en realitet. Gulaschbaronerna gjorde storkovan genom ockerpriser på mat till fattiga människor. Ungefär som vår tids ICA-handlare.
Uppretade folkmassor stormade potatislager. Statsminister Hammarskjöld vägrade varje åtgärd som kunde lösa den svenska livsmedelsbristen. Hans “nej” var lika styvnackat i sin oförmåga att göra något som Elisabeth Svantessons visat sig vara.
Hammarsköld blev “Hungersköld” i folkmun.
Om inte Svantesson agerar med kraft i vårbudgeten efter påsk riskerar hon att bli “Svältesson”.
Hon avgör själv om hon förtjänar det.