Håll Reinfeldt långt borta från lönerna

Ingvar Persson

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

helskärm

28 FEBRUARI 2012. Kvinnolöner

I helgen krävde Tobias Baudin – Kommunals kandidat till posten som LO-ord­förande – att det statliga Medlingsinstitutets uppdrag skrivs om. Baudin vill att staten – i klartext regeringen – ger sina medlare i uppdrag att minska lönediskrimineringen av kvinnor.

Både Kommunals ordförande Anneli Nordström och LO:s Wanja Lundby-­Wedin har tidigare varit inne på samma tanke. Risken är att de samtidigt ställer upp dörren till avtalsförhandlingarna för Fredrik Reinfeldt och hans gäng.

Fungerat i ett årtionde

De statliga medlarna ska verka för en väl fungerande lönebildning, med industrin som bas. En norm, som håller samman lönerna och skyddar samhällsekonomin.

Det har fungerat i drygt ett årtionde.

Samtidigt måste förhållandet mellan olika gruppers löner ibland kunna förändras. Yrkesgrupper – som lärare eller sjuksköterskor – kan behöva uppvärderas. Och de flesta inser att det finns en strukturell diskriminering av kvinnor som måste motarbetas.

Inget utrymme för potter

Som Medlingsinstitutet i dag tolkar sitt uppdrag ger det dock inget utrymme för till exempel jämställdhetspotter. Det är inte så konstigt om facken vill se en förändring.

Men det finns ett problem. Skulle staten ge sina medlare uppdrag att verka för till exempel jämställdhetspotter öppnar det för mer statlig inkomstpolitik. Hillevi Engström och Fredrik Reinfeldt skulle få tillträde till ett förhandlingsbord där de inte borde befinna sig.

Det är inte svårt att föreställa sig resultatet. När företrädare för regeringen ­pratar om löner är det sällan diskrimineringen av kvinnor de talar om.

I stället handlar det – som när stats­ministern i förra veckan talade om ”insidermakten” – om sänkta ingångslöner och större lönespridning.

Den inblandningen kan löntagarna ­klara sig utan.

Dagens förhandlingar har ett visst ­utrymme för jämställdhetssatsningar, det såg vi till exempel 2007. Men det finns ett villkor. Det kräver facklig samordning och facklig solidaritet.

I år har LO-samordningen misslyckats, ett haveri som vilar tungt på alla inblandade.

Men slutsatsen kan inte vara att skjuta över ansvaret på staten och acceptera den fackliga splittringen. Det rimliga måste vara att göra det motsatta.

Det fackliga samarbetet behöver fördjupas. Det gäller LO, där sprickorna måste tätas. Men det räcker inte. Ett fackligt samförstånd om högre kvinnolöner måste också omfatta tjänstemannarörelsen.

Staten – och Fredrik Reinfeldt – ska däremot hållas borta från löneförhandlingarna.