Barnfattigdomen är en skam för Sverige
”Till och med Anders Borg har börjat prata om problemet, och flaggar för riktade stöd för ensamstående föräldrar”
Tänk på ett barn. Som går hungrigt, saknar astmamedicin, eller fryser om fötterna hela vintern för att pengarna inte räckte till skor. Som har ont i magen, av ständig oro. För att mamma är ledsen, för att högen med räkningar växer. För att det aldrig blir bättre. För att det ska bli ännu värre.
”Mamma äter inte, hon säger att hon inte är hungrig för att kunna köpa kläder till mig.”
Citatet kommer från Aftonbladets barnfattigblogg, från en skolkurator som möter barnen politikerna pratar om.
Sämre chanser till ett bra liv
Sverige är ett av världens rikaste länder. De senaste åren har ekonomin växt i rekordtakt. Det har gynnat många. Jobbskatteavdragen har rasat in för dem med höga löner. Kvadratmeterpriset på en bostadsrätt i Stockholms innerstad är 58 000 kronor och tandblekning är en ny trend.
Samtidigt ökar antalet barn som lever i fattigdom. Med större risk för att bli sjuka i diabetes, fetma, hjärt- och kärlsjukdomar. Med större risk för att utsättas för våld och olyckor, och sämre chans till bra betyg, ett hyggligt jobb och ett bra liv i vuxen ålder.
Sämre på att hjälpa
Enligt en rapport som Rädda Barnen publicerar i dag har Sverige de senaste tio åren blivit allt sämre på att hjälpa de barn som behöver det mest. Det handlar dels om en gradvis försämring av riktade stöd till utsatta grupper, underhållsstödet har blivit mindre värt, det är svårare att få bostadsbidrag. Försämringarna inleddes under socialdemokratiska regeringar, och har tagit fart de senaste åren.
I dag säger alla från Göran Hägglund till Lars Ohly att de vill hjälpa barn som lever i fattigdom.
Till och med Anders Borg har börjat prata om problemet och flaggar för riktade stöd för ensamstående föräldrar. Det behövs.
Men samtidigt visar Rädda Barnens rapport just att riktade åtgärder inte räcker. Och att en viktig förklaring till ökningen av barnfattigdomen är Anders Borgs egen politik, med raserad a-kassa och sänkta nivåer i sjukförsäkringen.
Som rapportförfattarna skriver: gradvis förändringar inom framför allt sjuk- och arbetslöshetsförsäkringen som direkt påverkar barnfattigdomens omfattning och profil.
Det går inte att göra revolution utan att knäcka några ägg. Det går inte att försämra tryggheten för stora grupper utan att en hel del barn får det sämre på kuppen.
Barn lever inte i vakuum. De lever med föräldrar med lågbetalda deltidsjobb, som är arbetslösa eller sjuka. De lever i den skuggsida som nu växer i det Fredrik Reinfeldt kallar föregångslandet.
Den ökande barnfattigdomen är ingen slump.
Men den är en skam för Sverige.