Ensam är väl stark
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2005-09-24
CLAES WAHLIN lyssnar till Lotta Lotass pjäsdebut
Gränsen mellan civilisationens normalitet och abnormalitet är flytande. Var någonstans, och enligt vem, överträds den? Bröderna Collyer drog sig undan världen någon gång i början av 1910-talet.
Med sina föräldrar flyttar de in i ett hus på övre Manhattan. Yttervärlden förnekas sakta men säkert i takt med att först fadern, sedan modern dör.
Gas, vatten och el stängs av. Bröderna Langley och Homer håller sig för sig själva, avskilda, inte isolerade, som de uttrycker saken i Lotta Lotass pjäs. De dör först 1947 i ett hus belamrat med tidningar, möbler och skräp som visar sig väga en bra bit över 100 ton. Misären, enligt normalitetens mått, är obeskrivlig.
På Teater Bhopa möter vi dem först under 1910-talet. Golvet är rent, texten lätt och klar. I andra aktens 40-tal fylls scenen av de dammtäckta högarna med bråte, den nu blinde Homer livnär sig på de 100 apelsiner i veckan Langley tror ska ge honom synen åter. All bråte som samlats som ett försvar mot minnena; när dessa möts slutar pjäsen.
Beckett och Pinter kan ses som ett slags knepiga kusiner till Lotass.
Hennes vackra text kan beskrivas som en frånvänd robinsonad. De båda bröderna skapar en värld väsensskild från Robinsons: totalt onyttig och utan ideologisk förankring. Men de utmejslade replikerna, den språkliga omsorgen, ställer frågan om gränsen mellan det normala och det abnormala i ljuset.
Olof Lindqvists lyhörda regi är återhållsam, Krister Kern (Langley) och Pär Luttropp (Homer) gör sina roller med en stilla exakthet och valet att låta de illasittande lösskäggen illustrera det realistiskt omöjliga åldrandet mellan akterna accentuerar pjäsens fokus på livets betingelser, snarare än dess tillfälligheter.
När Kern håller sin långa minnesmonolog i slutet, Luttropp grymtandes korta instick, sjunker deras värld som ett vackert utdraget adagio.
Hela deras liv, minnen och inställda förhoppningar antyder endast bevekelsegrunderna; som vore det specifika underordnat den allmänna frågan om gränsen.
Teater
Claes Wahlin
