Allsång med Ibsen

Peer Gynt glimrar till men är för tungt lastad

Barbro Westling

helskärm

Peer Gynt frodas i vår tid. I självförhärliganden och flöden av selfies på Facebook. I att vara sig själv, inte som en uppmuntran att strunta i konventioner utan ett tydligt diktat att ta för sig. En rastlös jagiskhet som ofta går ut över andra. Den 150-åriga Peer alltså, som likt trollen i Ibsens dramatiska dikt ”är sig själv nog”.

Nya ledare för Skillinge Teater är regissör Nils Peder Holm och producent Karin Johansson-Mex. De satsar året om på Österlenkulturen och har gjort storverk med den gamla teaterladan, bra åskådarplatser och vidgat scenrum. 

Holm tar sig även an Peer Gynt förnyande, som vår narcissistiskt besatta samtida. Hänsynslös, kåt och lättkränkt drar Ibsens unge antihjälte vidare och drillar fingerfärdigt publiken efter paus som självhjälpsentertainer. Alla kan vi bli som Peer, bara vi hittar vårt inre rovdjur. 

Det är mycket som i föreställningen har lagts på huvudrollsinnehavarens, Oscar Töringe, späda axlar. Det är skickligt utfört, men när det blir existentiellt skarpt läge får Anders Granströms lille gnällige, förslagne skånske gubbe sista ordet som den åldrade Peer. 

Den eviga kärlekens ljust försonande figur, Solveig, kommer i Natalie Sundelins råa gestalt och tonlösa repliker. En dödsbringare som drar in sin älskade bakom slaktplastens ridå. Här återstår ingen kärlek, bara rigor mortis.

Det glimmar till i den kollektiva lökscenen av skalande utan kärna och i flera av de kättjefulla scenerna i Ilkka Häikiös trolska ljus och video samt i Jonas Åkessons förvridna ljudrum. Det dränks dock i så mycket annat buller, bång och tomma gester. Av och till hörs Ibsens rimmade vers men min invändning är inte mot bristande texttrohet. Det är mot all scenisk lös bråte man lastat på. 

Och varför värma upp publiken som om det vore Allsång på Skansen? Det kanske verkar ”funka” i stunden men har sitt pris. En distraherad publik, som förgäves famlar efter den bärande tolkning som Peer Gynt i Skillinge, trots goda ansatser, till syvende och sidst inte förmår bjuda på.