Heterodrama blir queer när Lorca tolkas på nytt
Amelie Björck recenserar ”Yerma” på Dramaten
Publicerad 2024-02-02
Registjärnan Lisaboa Houbrechts med konstnärlig crew från belgiska Tonnelhuis gör en monumental uppsättning av Federico García Lorcas ”Yerma” (1934) på Dramaten.
Spelplatsen är en sluttande rundel och fonden tar färg efter scenernas temperament. Vitt som längtan och oskulden, gult som skvallret, rött som urkraften, svart som ångesten och döden. En gitarrslinga svirrar fram ensamheten, djupa basgångar får parketten att vibrera mot slutet.
Skådespelarna avtecknas skulpturalt i koreografierna. Yerma håller fram sina tomma händer som i hopp om en gåva. Åren går och hennes barnlängtan får Nina Zanjanis tunna kropp att skälva i desperation. I en scen med humor går byns kvinnokollektiv varv på varv och föder barn en efter en. Yerma står ensam vid sidan.
Det finns mycket att uppfyllas av: formen är så vackert gjuten. Men det är något med texten. Är det verkligen Lorcas drama?
Houbrechts har tagit sig friheter som nytolkare. Lorcas originaldrama fokuserar helt på Yermas öde, gift som hon är med den triste Juan som är helt tillfreds med att ha sin lilla fru därhemma och slippa ungar. Vad Houbrechts gör är att plocka fram en annan historia, den om Juans homosexualitet. Ja, en komma ut-berättelse lägger sig bredvid.
Inte mig emot, det finns antydningar i originalet om att Juan kommer från en vek – läs fjollig – släkt på manssidan. Och med Lorcas egen läggning i åtanke finns det ett fullgott incitament. Men hur göra träbocken Juan möjlig att känna sympati för?
Houbrechts väljer att byta en del av Yermas och Juans repliker: nu blir han den som drömmande söker sig ut om natten och hon den som frågar vad han gör bland gatornas alla män. Dessutom låter Houbrechts Lorca själv, i Christopher Lehmanns agila gestalt, vara med på scenen och bli Juans mentor och mer. Han ersätter originalrollen Victor, Yermas skira flirt – och nya repliker och ömma gester läggs till.
Nytolkningen gör dramat aktuellt för en ny publik som är mer intresserad av queer än heterosexuella pars barnlöshet. Samtidigt blir det lite kluvet och ibland en smula banalt. Lorcagestalten får säga nutida självhjälpsrepliker av typen ”Du måste finna sanningen om den du är”. Juan som spelas med stort lugn av Christoffer Svensson vågar i slutet ”vara sig själv” inför hustrun.
Med denna nyläsning blir slutscenen ett slags försoningsakt snarare än den isande uppgörelse den brukar vara. Att Yerma trots allt hänger kvar i hedersfasonerna och stryper maken känns opåkallat. Fast när Juans död vävs ihop med Lorcagestaltens öde – Lehmann dansar febrilt framför en ung fascists skottmynning – får det hela historisk tyngd. Våldet mot gays är tidlöst.
