Tar vid där Lear slutar

MARIO GRUT ser en uppsättning av Tolvskillings- operan som Brecht skulle tyckt om

Brecht tar vid där Lear slutar. Inte på Shakespeares hedar. Men i den svärtan.

Fast när Brecht drar in tragiken i städernas djungler händer nåt med den. Det blir svårt att ta den på det dödliga allvaret från förr. Kanske gatans neonljus fjärmar den från oss. Lägger den under ironiserande ljusstänk.

Så förvrids perspektiven också tonalt. Som av Weills musik i Tolvskillingsoperan. Alla dessa sånger lyfta av det nasala vibratot på 20-talets Telefunkenplattor.

Från detta sarkastiska mönster avviker dagens Brecht. Scenen (förr en magnifik mix av kyrka och byggplats) är nu naken som ett torg (dominerat av ett hisschakt från tågvinden ner under scengolvet). Texten (förr i Curt Bergs milda eller Ebbe Lindes robustare tolkning) har nusvenska accenter (Mark) gångbara på Sergels torg. Och Weills instrumentation (för barockorgel och positiv) har gjorts om till brunnsmusikblås.

Men på livets tiljor är allt sig likt. Ljuva Polly (Sjöholm) ska alltjämt gifta sig med maffioso Mac (Zandén) och alltjämt är tiggarnas boss och tillika Pollys far Peachum (Ekborg) så emot det att han helst vill ha Mac hängd. Polischef Brown (Roos) fås att arrestera honom. Och när Mac besöker sin favoritbordell och får lyssna till horan Jenny (Nunes) och hennes "Hallickballad" grips han. Men flyr. För att åter gripas och nu dömas till döden.

Vid galgen (innan Polly dödar honom i en moraliserande slutscen tillagd av Rudolfsson) sjunger han alltjämt om "hur mörkt och kallt och grymt och farligt / det är att bo i denna jämmerdal".

Ur hisschaktet och scenväggens dörrar strömmar handlingen över scengolvet där horor och hallickar och gangstrar slåss om de 30 spelrollerna. Alla kanske inte försedda med det hajbett som nog behövts för att göra pjäsen lika farlig som den var 1928.

Å andra sidan. Vem glömmer Dan Ekborg och hans Telefunkenröst i "Visan om den mänskliga strävans fåfänglighet". Eller de lätta spagaterna när han med sin tyllomhöljda fru Peachum (Johansson) exekverar kvällens mest absurda tokdans.

Den skulle Brecht tyckt om. Även om han vanligen satte fakta framför fantasi. Konkret kan sanningen vara också i det bisarra.

Även på kvällens något hajlösa djup blir Brecht alltså Brecht. Alltid nära mörkren från Lears hed. Jämmerdalen. Om än livad i detta nu av den geniala jazz-opera-tango-koral-vals-musiken av Kurt Weill. Och förstås den röda tilltro som löper genom verket.

Teater

Mario Grut