Makalösa misantroper på Folkteatern

Föreställningen borde spelas i många år

Publicerad 2020-02-16

Trött på människor? Ensemblen i Jens Ohlins ”Misantroperna” på Folkteatern i Göteborg.

Dramatikern och regissören Jens Ohlin är tillbaka på Folkteatern i Göteborg med Misantroperna – ett mörkt glimrande, egensinnigt verk. Det är lätt marinerat i Molière, inramat med blinkningar till Shakespeare och Chaplin, och kanske främst en fri travesti på Alice i Underlandet. Det hade kunnat bli spretigt, men Ohlins dramatiska bottenplatta är en genuin bildning som tillåter honom att ta ut svängarna.

Kostym och mask drar åt ett slags monstruös glåmighet, och ger skådespelarna ett säreget, tragikomiskt uttryck. Deras ansikten, kroppshyddor och rörelsemönster är exakt kalibrerade. Med resoluta grepp förhöjer det konstnärliga teamet det bisarra dramat om de glättiga medborgarna som anar att något är ruttet i kommunen. Scenografin för tankarna till en klassisk gradäng där trappor och avsatser lämnar plats för berättelser i berättelsen. Ljussättningen ren är ren, effektfull och i harmoni med en diskret ljudbild och originell dialog.


När medborgarna vill markera sin dygd och lojalitet till kommunen används versmåttet alexandrin. Dialogen är dessutom full av språkliga vindlingar och långa resonemang. Kombinationen hade kunnat leda till magplask, men upplägget är genomtänkt och ensemblen ter sig cool och inspirerad av dialogen.

Andrea Edwards är sagolik som flickan Philinte. Inte sedan Margita Ahlin gjorde Momo för 35 år sedan har en skådespelare på göteborgsscenerna lyckats gestalta ett barn med sådan övertygelse. Makalösa Lena B Nilsson spelar ”Mentorn” och har försetts med en redig gum-siluett. Hon bär upp den med koreografisk precision och är ypperlig som kommunens moralpolis.

Nina Haber gör en utmärkt insats som den sanningssökande storasystern Alice, men snart visar sig Amed Bozans karaktär Arsinoë vara den egentlige punkaren i sammanhanget. Bozan har jobbat fram ett implosivt kroppsspråk och äger sina repliker. Den som har sett honom i TV-serien Kalifat känner igen hans intensitet.


Den mest fascinerande karaktären är så klart den vidunderlige outsidern Oronte, tolkad av Benjamin Molinder. Figuren för tankarna till Quasimodo och Den enfaldiga mördaren men Oronte är dessutom en figur som hör hemma i en samtid där svaghet både välkomnas och föraktas.  Den perfekta representanten för detta fenomen är Sara Shirpeys självbelåtna Célimène. Hon driver på sin egen lilla personkult i fullskalig influencer-anda. En av många viktiga byggstenar i en uppsättning som förtjänar att spelas i många år.

Teater

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.