Sexorgier i en livbåt

Mustiga figurer i Martina Montelius nya pjäs

Av: Amelie Björck

Publicerad:
Eva Stensson och Annika Hallin i Martina Montelius pjäs på Brunnsgatan Fyra.
Foto: Niklas Hellgren
Eva Stensson och Annika Hallin i Martina Montelius pjäs på Brunnsgatan Fyra.

Kulturtanten Boel Märgåker som självhjälpsdesperat flippade ut med sex och sprit på Finlandskryssningen är tillbaka. Martina Montelius har själv gjort teatertext av sin grovkäftade roman Oscar Levertins vänner (2015) och nu får Märgåker stöd av Philip Zandéns passionerade regi på Brunnsgatan 4. Då jäklar blir det opera i scenövergångarna.

Spänningen mellan pompös finkultur och folklig vulgaritet kryddar anrättningen på alla håll och kanter.

Scenografin består av en livbåt som hasas hit och dit över golvet. Fiffig lågbudgetlösning! Än agerar båten underlag för färjans räkfrossa, än för Märgåkers sexträffar, än för Oscar Levertin-sällskapets oregerliga möten. Medlemmarna tuppar sig, ömkar sig och kräver fri tillgång till ordförande Märgåkers kropp och öra – tills hon helt enkelt får nog. Någon måste dö!

Figurerna är om möjligt ännu kufigare i teaterform än i romanen. Kalle Westerdahl är knasigt hal som den vattenkammade psykopaten och jättebäbisen Jörgen med IQ 167. Christer Fant hittar en klockrent passiv-aggressiv spelstil som Leif, sällskapets hustrumisshandlare. Sedan har vi Maggan som Tova Magnusson gör till en butchig hundtjej i funktionskläder. Hennes fras ”Tack det var magiskt” efter sexet med Boel Märgåker har en fulländat snubbig arrogans.


Ironin och skratten tas tillvara, liksom svärtan – för i varje scen önskar någon bekänna sitt sorgesamma liv. Annika Hallins Märgåker försöker in i det sista vara altruistisk, men när hennes älskade psykolog (Eva Stenson) spelar patiens med hennes känslor dras snaran åt. Hallins gälla röst vittnar om anspänningen. Vi längtar snart alla efter hennes förlösning.

I romanen gav faktiskt ligget med Maggan en tantsnuskig lättnad i eländet. Märgåker närapå svimmade av mogen njutning innan hon återuppstod ”marinerad i lycka och fittslem”. På scenen är knullet ett vrål, visst, men hastigt och med kläderna på… Teaterkonsten har onekligen ett handikapp här. Den kan inte skildra köttigt sex med någon vidare precision. Både film och litteratur kan friare välja placering mellan det rumsrena och mustigt pornografiska.

Det blir alltså mindre njutning för scenens Märgåker än romanens. Efter sitt (och sällskapets) nervsammanbrott är Hallins kulturtant väl värd sin självvalda karantän. Klok som hon är vet hon att en stor trave böcker är den viktigaste bunkringsvaran.

Publicerad:

Teater

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.