Makten utan härligheten

Håkan Juholts turbulenta period nu som teater

helskärm

Nästan i samma andetag som Daniel Suhonens bok om Håkan Juholts kortvariga men turbulenta tid som socialdemokratisk partiledare gavs ut i höstas, tillkännagavs det att samma bok skulle dramatiseras av Stina Oscarson på Uppsala stads­teater. Denna exponeringens överljudshastighet verkar symptomatiskt för hela den apparatur som om­gärdar politiken just nu med mediala drev, klickjournalistik och ­offentliga karaktärsmord. Pjäsen skulle sålunda kunna uppfattas som en del i av det politiska maskineri som den försöker gestalta, en aktör snarare än en kommentar.

Att Juholt i sitt installationstal nämnde Stina Oscarson lägger ytterligare en dimension av ett insiderskap. Hela projektet blir ett virrvarr av ­metanivåer som kan vara svåra att värja sig emot. Men det är viktigt att komma ihåg att Juholt-affären bara är en incident inom en mångårig maktkamp inom partiet där olika ­falanger har stridit mot varandra för att vinna makten över definitions­rätten av socialdemokratin.

Denna spänning mellan den självmedvetet personliga till en mer allmängiltig berättelse om politikens avideologisering blir det som gestaltas på scenen. Inledningen utspelar sig på ett Folkets Hus där ensemblen väntar på att Suhonen ska prata om sin bok. Medan de väntar brister de ut i sång, den gamla socialistiska kampsången Vi bygger landet, som blir en besvärjelse in i skådespelet med Mona Sahlins valfiasko, hennes avgång och Juholts tillträdande.

Först bär det en air av yvig proggteater med dragkamper och självironiskt namedroppande, men när den berättarmässiga nivån etablerats överges metatilltalet till ett mer dokumentärt tilltal. Det är snabba växlingar mellan de skeenden som utspelar sig på scen. I periferin är Suhonen (Lovisa Onnemark) en betraktare med en aningen naiv och idealistisk blick.

Andra akten har en annan ton. Här är det ett kammarspel som utspelar sig i det verkställande utskottets möten på Sveavägen, där man slutligen fattar beslutet att ­Juholt ska avgå. Aksel Morrises ­tolkning av den förrådde Juholt för­finas till en person bortom rubrikerna och presskonferenserna. Inte så mycket en arketypisk kungagestalt som lönnmördas i offentligheten, men en människa som vet när det är dags att lägga av.