Fröken Julie dör som en hel karl

MIKAEL STRÖMBERG går på Strindbergs-opera i Bryssel

helskärm

Vad är Bryssels ledmotiv? Pommes frites och starköl.

Därför känns det som en renande kur med ett besök på La Monnaie, en sån där nedsutten salong med blå himmel och musicerande änglar i taket. Huskomponist är Philippe Boesmans, som nu gör opera av Strindbergs Fröken Julie. Här heter hon kort Julie, likt andra offer på teaterscenen, som Manon eller Werther. Och med Malena Ernmans mezzosopran som klanglig botten.

Det är en lättlyssnad kammaropera i en akt. På ytan konversationsartad, planlös och rik, men på ett djupare plan grym och konsekvent. Fylld av psykologisk intensitet till dova pukslag och flageoletter som ristar djupa sår. Glimtvis även en absurd humor med levande djur på scenen, hund och fågel i stället för Aidas elefanter.

Alltsedan den skandalösa premiären i Köpenhamn 1889 har Fröken Julie fascinerat. Det rör sig om arv, miljö och socialisation. Den moderna mannens vilsenhet i sin egen roll och i relation till mor/madonna/hora kolliderar med kvinnans självklara rätt - och offer. Som gjord för jämställdhetsdebatten, och med en föredömligt enkel handling: hon låter sig förföras av sin betjänt en midsommarafton, och drabbad av ångest morgonen efter tar hon livet av sig. I Boesmans/Bondys version dör hon som en karl, med raklödder i ansiktet och rakhyvel mot halsen.

Sångarna har att ta ställning till ovanligt exakta toner för att vara nyskriven opera. Här dominerar förstås Malena Ernmans androgynt färgade mezzo. Självmedveten och självföraktande gestaltar hon "sången i mitten", som Rossini ursprungligen kallade mezzon, den förtrogna men oförutsägbara seconda donna. Hon flyter över scenen i sin röda klänning i ett alltmer febrigt tillstånd. För att kliva ur sig själv löser hon ut en rad moriska drillar i ett slags orientaliska melodislingor. Garry Magees Jean känns diffus. Rollens sofistikerade nonchalans stannar vid att han visslar och blåser Julie rätt i ansiktet. Det blir en välansad röst men inte mer. En tupp i en hönsgård utan höns. Kerstin Avemos Kristin är mycket stark och effektiv, särskilt i de amorösa utbrotten som bryts ner till ångestskrik. Hon skakar, fryser, gråter, sjunger om vartannat. Ändå är hon en vinnare, med ett enkelt "Adieu" vänder hon på klacken och lämnar helvetet.

Och så till komplikationerna. Här ser grevens kök ut som en loppisbod och kläderna något som blev över på kostymavdelningen. Det ger en märklig inramning som, även om den är medveten, skapar fler frågor än markörer i dramat.

Ett annat problem är den surrealistiska traditionen (från René Magritte och framåt) i mötet med Strindbergs hårda realism. Det finns en i grunden akademisk attityd att förhålla sig dubbelt revolutionär och konventionell. De mest alldagliga ting återges med en minutiös noggrannhet samtidigt som helheten visar på absurda sammanställningar där ingenting är vad det ser ut att vara. Detta finns också i Boesmans musik, i form av ett ifrågasättande av melodi, rytm, harmoni och vad man inom filmmusik kallar ett spel med lyssnarens klichévanor. Han bygger alltså upp en illusorisk opera och kommenterar densamma genom att lyfta in sound-a-like"s från andra operor; Rossini (Barberaren), Puccini (Tosca), Bizet (Carmen), Berg (Wozzeck). Det ställer krav. Ungefär som när man för första gången ser Magrittes målning Drömmarnas nyckel och försöker hitta länkar mellan texten och bilden.

Det utesluter inte vare sig lek, humor eller en gåtfull vitsighet. Till exempel när Boesmans låter Julie pipa "Döda mig också" sedan Jean har ritualmördat dramats vettskrämda kanariefågel i bur. Eller när Kristin, utom sig av sorg, kular som en fäbodstinta utanför scenen.

Kazushi Ono dirigerar med en utsökt lätthet. Han rör nästan inte vid materialet utan arbetar mera operativt, startar skeenden, stänger av, rullar ut. Eftersom orkestern inte är större än nödvändigt (15 pers) litar han på att den gör sitt jobb. På det här sättet stiger instrumenten fram som individer: violinen, harpan, cellon, celestan.

Kan man säga att Boesmans & Co har lyckats fånga Strindbergs oförfalskade verklighetsframställning? Tveksamt. Bläddrar man i programboken med sina Strindbergsoljor i orkanstyrka känns tilltalet i underkant. Boesmans milda expressionism stannar upp i en försiktig gest. Det liknar mer en intellektuell modell över en opera, visserligen skickligt genomförd och slimmad till sista taktstreck. Men som underhållning når det inte över rampen. Det blir till en offentlig rit som vi andra inte får fullt tillträde till.

Här känner jag mig lite lätt reaktionär: Julie är ett naturalistiskt drama. Så låt det då få frusta och kvida. Senare i vår drar hon ut på turné till Wien och Aix-en-Provence. Med våra svenska exilsångerskor!

Opera

Mikael Strömberg