Tragedi på heder och samvete

Två kulturer står mot varandra i Daniel Börtz och Claes Fellboms tragiska opera Svall: hederns och kärlekens. Eller rättare, en moralkodex med rötter i islam respektive den romantiska kärleken. Det är givetvis den verklighet som drabbade Fadime och Pela som inspirerat, hur väst möter öst med fokus på kvinnans rätt att leva fritt mot hennes skyldighet att lyda mannen.

Ambitionen må ha varit att fösöka hålla jämvikten, skapa förståelse såväl för fadern Makrud och dennes krav från hemlandet, som för den nyförälskade Fadela som vill bli sambo och lyssna på U2. Någon tvekan på scenen råder dock aldrig om att det är väst som har rätt, öst fel. I Börtz vackra musik finns möjligen utrymme för mer subtila skiktningar.

Jag tror att det krävs en kulturell självkritik om man ska komma någon vart i frågan. Den hederskodex som här kritiseras kunde ge upphov till samma problem i Sverige vid förra sekelskiftet: minns Hjalmar Söderberg och den oskarianska dubbelmoralen, även om självmordet då var en vanligare följd än mordet.

En annan självkritik borde röra det sekulariserade västs mest utbredda religion i dag: den romantiska kärleken, ett historiskt mycket ungt fenomen men så självklart att vi har svårt att tänka oss en lagstiftning som inte accepterar kärlekens rätt.

Svall blir därför som historia och analys en smula tunn, kanske kunde också en hyperrealistisk regi passat bättre än det ömsom stiliserade, ömsom realistiska skeende som möter åskådarna. Musiken och solisterna är de som här skall ha heder. Liine Carlssons starka Aida, operans mest intressanta karaktär, Katarina Giotas (Fadela) vackra sopran, Karl Rombos (Arim) snygga tenor eller Per-Arne Wahlgrens (Makrud) säkra röst och spel.

Till det vackrare i operan hör att i stället för en tenor som älskar en sopran men hindras av en baryton, så är röstfacken ombytta. En mezzos kärlek till en baryton hindras av en tenor. Däri har vi kanske åtminstone en musikalisk upptakt till försoning.

Opera

Claes Wahlin