Raseri, paranoia och bitterhet

Katarina Frostensons hämndaria blir fascinerande teater

helskärm

Folkteatern i Göteborg sätter upp Katarina Frostensons litterära partsinlaga K som monolog, med makalösa Ylva Olaison i rollen som kvinnan. Hon som är gift med den våldtäktsdömde.

- Oh ma soeur, prend garde sjunger musikern Lovisa Samuelsson på parisdialekt. Så stormar Olaison in på Lilla scenen i trenchcoat och rödlackerade stilettklackar. Utan ett spår av försiktighet. K går till attack. På en sekund har hon närkontakt med var och en av oss. Snabba, uppfordrande frågor flyger genom rummet och K:s blick spänns i den som råkar sitta närmast. Hon rör sig över hela rummet som diskret ramats in till en klubb för kultureliten. Så landar hon tvärt en intellektuell piruett, refererar till Camus, drar ett syrligt skämt och låter sig sjunka inåt.

Olaison är elegant, intensiv och skicklig. Hon ger K:s poetiska och antipolitiska universum exakt rätt kropp, insvept i fransk couture. Hon är fullständigt integrerad med sin karaktär. Känslan för dynamiskt skådespeleri och förmågan att leva texten får tiden att flyga fram. Omfamnad av kompositör Samuelssons högkänsliga, musikaliska strukturer tråcklar K sakta samman en depressiv men samtidigt stenhård kokong där hon ömsom söker perspektiv ömsom bidar sin tid.

Dramatikern Kristian Hallberg lägger fokus helt på jaget. Gestalter i den litterära förlagan tonas ner och K:s upplevelse accentueras. Raseri mot politisk ”körsång” och förtvivlan kring fenomen som guilt by association återkommer. Liksom sökandet efter empati.

Oavsett om drev är rättfärdiga eller inte, så vittnar alla som känt av dem om maktlöshet. Så även K. Den mörkaste delen av monologen utspelar sig på gatorna kring Seines vatten, lockande för den som inte orkar mer. Samtidigt är det tydligt att lågan aldrig riktigt slocknar och att de suicidala tankarna är chanslösa när det kommer till kritan. Den här kvinnan omfamnar sin bitterhet och rustar sig, bokstavligen. I slutscenerna kliver K upp ur vattnet, byter om till silverlamé och kompletterar med ett harnesk som kunde varit skapat av Gaultier.

Det här är en fascinerande, skrämmande och rörande skildring av en extremt lojal och privat människa som försöker överleva en inducerad livskris och till sist segra. Det oförblommerade omfamnandet av raseri, paranoia och bitterhet som processen kokar ner till är ärligt talat befriande. K talar om det svåra i att bli av med skammen. Att låta hatet och sarkasmerna flöda synes vara hennes överlevnadsstrategi.

Den estetiska dimensionen av den här uppsättningen är central. Den sparsmakade scenografin och videoprojektionerna som ständigt rullar lyfter helhetsupplevelsen, tillsammans med musiken. Ylva Olaisons sånginsatser går rakt in i hjärtat, liksom Lovisa Samuelssons veritabla konsert. Helheten påminner närmast om en andakt.