Den nakna apan
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2006-01-22
CLAES WAHLIN om att sätta samtiden på scen
Hur ser en teatergeneration ut? Stockholms Stadsteaters projekt 3 x nu, där Dramatiska Institutets tre sistaårs elever på regilinjen har satt upp varsin pjäs, frestar till jämförelser. Några drag är, trots de olikartade pjäserna, genomgående, som det direkta tilltalet till publiken och en böjelse för sentimentalitet. Regin döljer heller inte sin sympati för offren och är genomgående säkrare scen för scen, än i dramatisk linjeföring.
Pjäserna är relativt färska, från Ruohonens Den stora apan från 1990, över Fosses Natten sjunger sina sånger (1997) till Martin Heckmanns Kränk från 2004. Samtliga dramatiker har spelats tidigare i Sverige, Fosse är väl den mest bekante. I Sven Haraldssons genomgående scenografi, ett högt, kalt rum klätt i matt plåt, ges tre exempel på relationers svårigheter. Fosse och Heckmann håller sig till familjen, Ruohonen letar i dess utkant och hittar ett samhälle som vägrar förändra sin familjestruktur.
Den stora apan, där huvudpersonen bokstavligen är en apa (synnerligen övertygande gestaltad av Martin Rosengardten), är svår att inte läsa som en allegori över främlingsfientlighet, även om Ruohonen förmodligen vill uppmärksamma apan inom oss alla. I Seldahls regi bibehålls stundtals en viss saklighet, vilket gör uppsättningen till kvällens bästa.
Om avsikten är att parodiera eller seriöst undersöka Fosses Natten sjunger sina sånger förblir oklart. Det höga tempot lyckas i alla fall reducera Fosses förmåga att skriva in ett existentiellt tomrum runt varje person, detta ersätts här av såpoperans stil och personer. De båda unga männen är mer än lovligt enfaldiga (Emil Almén gör som sådan en utmärkt insats) och trots Lena Strömbergs energiska utspel saknar uppsättningen eftervärme.
Energi präglar också Philomène Grandin som Rosa i Kränk, kanske kvällens mest spännande text. Här kläs pappa verktygs-cowboyen (Lennart R Svensson) av in på bara skinnet genom sonen Ernks (Martin Hasselgren) språksabotage. Men byggplast och hinkvis med blod gör ingen tysk teater, utan denna gång mest rätt svensk fars, även om apan uppenbarligen kan vara naken även i människohamn.
