Djärvt framåt – fortsätt så
Uppdaterad 2016-05-31 | Publicerad 2016-05-24
Barbro Westling inspireras av scenkonstbiennalen Bibu
Fascism, rasism, mörker och revolution. Ämnen för barn och ungdomsteater? Frågan ligger i tiden och det gör också 2016 års scenkonstbiennal för Barn och Unga (Bibu) i Helsingborg som avslutades i helgen. Över tjugo föreställningar och en rad seminarier kring övergripande frågor om representation, tolerans och ny politisk scenkonst. En viktig
biennal med föreställningar utvalda från hela Sverige, fria grupper, samarbeten, institutioner och några internationella gästspel. Barn- och ungdomsteatern är djärv, påverkar och väcker starka reaktioner hos sina åskådare. Låt det fortsätta så, och bara bli mer och fler tillfällen för denna teater att möta sin publik!
Jag ser Göteborgsgruppen Smuts som med kängor och knuten näve attackerar publiken med fakta om gryende fascism och ökande klasskillnader. Det är stenhårt med punkig attityd. Kollektivet Smuts vill väcka och engagera sina åskådare, också med goda exempel och tunna små pappersremsor som delas ut med texten ”Jag utför aktioner i det offentliga rummet”.
Inbjudna AMTIJ från Maputo i Moçambique har ett liknande budskap men tilltalet är betydligt mer lågmält. I korta scener ger tre aktörer bitar till hur pojken Duda med fantasins hjälp hanterar situationen med fadern som ogillar hans feminina drag.
Formen avgör identiteten, inte bara hos individen utan också för hur scenkonst uppfattas. Och barn- och ungdomsteatern gör, tack och lov, mycket av friheten att välja form. Troll i utkanten av samhället med Regionteater Väst är en galet sammanhängande expedition i oemotståndliga framträdanden av så kallade udda existenser där normer sätts på undantag
i en alldeles särskild föreställning. Girls will make you blush! står mer i mitten och är en medryckande och motstridigt humoristisk dans- och spelföreställning om tjejer och pubertet. Hjärta, insikt och raka rör – vill bara önska mer från samarbetet Mari Carrasco och Gustav Deinoff. Mer tveksam känner jag mig till Ung Scen Östs Revolution. Tre systrar hänger ihop genom sitt hoptvinnade hår som växt sedan de föddes, ett sceniskt tacksamt uppslag. Men Dimen Abdullas pjäs är gullig och blinkar mest åt teaterhistorien.
Teater för unga är inte lätt, och svårigheter med att genomföra föreställningar som provocerat publiken har under senare tid förekommit. Budskapsteater och skriva på näsan vill ingen ha. Men att använda scenen utopiskt, för att leka och kritiskt pröva alternativ, det kan man bara fortsatt önska svensk barn- och ungdomsteater!
