Mein gott, vilken teater!
Uppdaterad 2024-05-11 18.30 | Publicerad 2016-05-19
Barbro Westling har varit på Theatertreffen i Berlin
Tysk teater är inflytelserik som ingen annan och Theatertreffen i Berlin visar i år vad kritikerjuryn anser vara de tio konstnärligt mest intressanta tyskspråkiga föreställningarna.
Alltid överraskande Volksbühne vid Rosa Luxemburg Platz spelar Der die Mann i regi av Herbert Fritsch. Snygg show, stor konst och fysisk teater byggd på dadaisten Konrad Bayers nonsenstexter. Ensemblen är bara helt enastående, verbalt och kroppsligt ekvilibristisk i precision, humor och känsla för stilar. Der die Mann uttalar på sina nittio minuter inga som helst väsentligheter men dess slapsticks och uttrycksfulla gester övertygar. Varför är aldrig svensk skattebetalarteater så här?
Ibsen tillhör annars storfavoriterna på tyska scener. 2016 är det inte Nora och Hedda utan samhället, auktoriteten och anti-etablissemanget som lockar. Dietmar Daths bearbetning för Schauspielhaus Zürich gör En folkefiende till en hård kritik av ”mediedemokratin”, makt i form av ”transparens” och Stefan Puchers regi spetsar till alternativen. I mitten av föreställningen utbryter en bokstavlig dragkamp om publiken då salongsljuset tänds och delar av ensemblen lämnar scenen. Gå ut i foajén och lyssna på den medievana men korrupta lokalpolitikern eller stanna kvar i salongen hos sanningssägaren doktor Stockmann och bevittna hans stigande förakt för den enfaldiga majoriteten.
John Gabriel Borkman från Burgtheater i Wien är också det en Ibsenbearbetning. Ridån går upp för dramat om den hänsynslöse bankmannen Borkman, en profitör även i kärlek, som straffats med konkurs och ensamhet. Regissören Simon Stone har gjort Borkman och hans fru till en nidbild av 1940-talistgenerationen. Martin Wuttke tomtar in från vinden med långt grått hår, luffarbylsig och kånkande på en gammal stationär dator. Frun lullar runt mellan påfyllningar och facebook. Allvaret till trots är det direkt underhållande och inte så lite cyniskt. Tål Ibsen så mycket ironisk distans?
Theatertreffen har i år äntligen tagit itu med tysk teaters ensidigt manliga tradition. Hälften av årets föreställningar har kvinnliga regissörer. Jag ser Daniela Löffners finstilt Tjechovska uppsättning av Turgenjevs roman Fäder och söner i bearbetning av Brian Friel. Den unge nihilisten Basarov som smular sönder föregående generations värden och själv går under. Fyra timmar av nyanserat spel och ituslitande känsloutbrott, njutbart men också påfallande konventionellt.
En annan framtidstro visar The situation på teatern i ropet, Maxim Gorkij. En kurs i tyska för invandrare i Neukölln är ramen kring den mångkulturella ensemblens egna historier som berättas på ömsom hebreiska, ömsom arabiska och textas på engelska.
Man förstår den goda avsikten men här framgår vad som ännu inte är tysk teaters starka sida. I stället för att engagera med sina autentiska berättelser hamnar skådespelarna i klichéer och ett slags statiskt ”gott så” i Yael Ronens regi. Det är som om de nöjer sig med att bara vara på scenen. Men den tyska publiken älskar föreställningen.
