Massaker på högvarv
Uppdaterad 2015-11-20 | Publicerad 2015-09-25
Barbro Westling ser en effektiv uppsättning av ”Vår klass” i Helsingborg
Tadeusz Słobodzianeks pjäs Vår klass baserar sig på en ofattbar verklig händelse. Den 10 juli 1941 i den lilla polska staden Jedwabne, stängdes över tusen judar in i en lada som sedan sattes i brand. Dådet antogs utfört av nazisterna. Sanningen visade sig mer förfärande. Det var de icke-judiska polackerna som stängt inne och bränt ihjäl sina judiska grannar i Jedwabne, som hämnd för att de under kriget stöttat den sovjetiska ockupationen.
Vår klass har spelats och gjort succé på Teater Galeasen i Stockholm, liksom i resten av världen. Pjäsen följer tio klasskamrater, polska judar och katoliker, före massakern och efter, från 1930-talet fram till i dag.
På Helsingborgs stadsteater har man kortat ned texten, spelar utan paus och med en scenisk effektivitet och puls som är direkt gastkramande. Hetsig lek, förälskelser, slagsmål, oskuld och råhet. På scenen går den goda/onda barnsligheten aldrig riktigt ur de vuxna. Det är expressivt, explosivt, energiskt och så – tysta och stilla punkter. Vad var det egentligen som hände nyss?
Man ser ett mönster men inte lika klart vilka som är förövarna. Kärlekshistorien är plötsligt en gruppvåldtäkt och snart står Rysiek (Gustav Berg) passiv och ser Dora (Kajsa Ericsson) motas in i ladan. I Anja Sušas imponerande mångtoniga regi mottar vi de små signalerna, hör osäkerheten i det ensamma hånskrattet, ser prövandet av hur långt leken att några bestämmer och andra lyder kan pressas. Hatet som eggar, invaderar och tar över. Varifrån det kommer vet ingen, det är poängen, då offren och de döda blir fler och ändå stannar kvar på scenen.
Ljudkomposition (Igor Gostuski) och ljusdesign (Emanuel Arvanitis) samverkar fenomenalt. Vi är både bland museets dovt höga vitriner med utställda objekt och i det gnällande, högljudda, lysrörsblinkande bruna klassrummet. Helga Bumschs scenografi är vacker och regissören visar hur användbar den är då historien blir fysisk, obegriplig och påträngande bortom konventioner och realism. Ensemblen går på nervigt högvarv och det känns orättvist att minnas den gestalt som står still, Abram (Vilhelm Blomgren), som tidigt emigrerat till USA och därifrån, som trons och världssamvetets röst, följt sina klasskamrater. Också i det finns en läxa.
